Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 2

ännu hårdare än förr; Ole ännu dystrare. De skydde sina grannar, de kommo nästan aldrig till kyrkan, ejheller till marknaden; men de arbetade och sparade och drefvo sitt folk till dubbelt så mycket arbete som förr och de blefvo rikare för hvarje år. Men glada och lyckliga voro de aldrig mera. I bygden undrade man alltemellanåt om icke rike Ole skulle gifta sig, och det val icke utan att ju en och annan jänta fäste sina blickar på honom. Ingen kunde dock någonsin berömma sig af att bafva vunni 4en minsta uppmärksamhet af den sträfve ondsonen och Ole var och förblef ungkarl. Nu var det jul och i alla granngårdar baades ech stektes och brygdes, och skurades och fejades af alla krafter. Afven på Arildsstad försummades icke dessa nödvändiga tillredelser för att värdigt fira julhögtiden, ty den gamla Malene som Pstellte? (hushållade) för Oie och bans far var icke den som försommade någon af sina pligter. Hon var en rask och oförskräckt qvinna och den enda som vågade säga husbonden et! allvarligt ord, och som lugnt motsade honom äfven då han vur som mest ?sint? eller Srent slog sig vrang?, vid hvilka tillfälJen då allt det öfriga husfolket bäfvade ända till hjertroten. Det var dagen före julaftonen och Malene var just i färd med att baka vörtekagert, ett slags sött bröd som ej får saknas på julbordet. En piga stod vid peisen? — spiseln — blossande röd och varm, ifrigt skurande en mängd kopparpannor och kittlar, under det hon emelianåt passade? ugnen, der en väldig brasa brann. En annan piga, som nyss tjernat smör, höll påatt nedpacka detsamma i en rödmålad bytta, hvars lock var grannt utsiradt med hjertan och löf, skurna eller inbrända i träet. j Svint jer no, gjenter? (skynda er nu, flickor) sade Malene i det hon öfverpenslade den sista vörtekagen med den blandning af sirup och varmt vatten, som skulle gifva de pösande bullarne en glänsande yta. Skynda er nu, ty i morgon få vi göra nog om vi ej till i qväll hinna få storstugan skurad och det rena sängomhänget uppsatt kring husbonds söng. Håhå! I gamla dar var det alltid Berit som gjorde det. Håhå!? Ja, ho, Berit, var e gild jänta, det är visst det?, sade pigan vid spiseln. Ja, var hon sån, svnrade Malene. Många