Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 2

gitta såsom ?religiös? humorist. Ehuru hon drefs af en evig oro, — yttrade talaren, — läg dock en glad segervisshet i hennes verldsåskådning. Dock märktes hos henne sällan den omkastning mellan glädje och sorg som är humoristen egen. Med mäktig nänförelse och med en ironi, som ur hennes rika fantasi hemtade kraftiga bilder, vände hon sig utan fruktan skarpt bestraffande mot det onda, mot sin egen konung, mot det ruttna i katolska kyrkans presterskap, ja, mot påfven sjelf, och detta redan 200 år innan Luther vågade uppträda mot aflatskrämaren Tezel. Man återfinner den svenska manliga karakteren i denna djerfhet hos den Hel. Brigitta, ett af de största snillen, som Norden frambragt.? Derifrån öfvergick talaren till reformationstidehvarfvet, karakterisernde Stjernhjelm och slutade med att omnämna Lasse Lucidor, med hvilken nästa föredrag kommer att börja. —L!Å