Aftonbladet – 16 januari 1866, sida 2

thias sin tro och att hon ej tänkte svika honom. Mathias, husmandsgutten?? Den fattige torparsonen! Var det möjligt? Jo, försäkrade Berit, ?och det säger jag er far, att nekar I mig honom så sker är en stor olycka. Åh pytt, nu för tiden går ingen jänta och dränker sig för kärleks skull?, sade fadren lugnt, ty den norske bonden förifrar sig sällan. Det kan väl ske värre än så, sade Berit. Hvad, unge? Tänker du sätta eld på gården, då? Det kan väl ske värre än så, upprepade Berit. Värre?? uja, ty skam är värre än olycka, och vanheder värre än allt ondt.? Bonden såg på sin dotter och blef västan rädd för den hemska glars, som lyste i hennes öga. Hon är vanvettig, mumlade han halfhögt och gick ut. Men från denna stund fruktade han dottren och lemnade henne sin vilja i allt. Andredag jul stod eit bröllop på Arildsstad och Berit var hruden, men brudgummen var ej den gamle Kjell utan den unge Mathias, och presten sade att vackrare par hade han aldrig sammanvigt än dessa båda Bröllopet stod i tre dagar med fröjd och g2amman, men på fjerde dagens morgon reste alla gästerna och innan middag var hu set tomt. Men då kallade bonden brudparet in i tKåvet?, den lilla kammaren innanför dagligstugan, der familjens bästa husgeråd förvarades jemte penningskrinet. Hans son, Ole, var också derinne, men han, liksom fadren, såg så mörk och sträng ut att bru den, oaktadt allt sitt mod, dock bäfvade vid deras åsyn. uBerit?, sade bonden, nu har du fått din vilja — nu skall jag också hafva min. Du har sjelf valt dig husbonde; de må också behålla honom för dig sjelf. Tag bonom med dig och gå — och kom aldrig mer för mina ögon.? Far4, sade Berit bedjande, ty hon var lycklig, derföre var hon vek. Far, tala ej så hårda ord... Tig! befallte fadren. En gång har