Aftonbladet – 15 januari 1866, sida 3

tJ ansåg tal. ej skäligt att ändra nu gällande ft I fattning. Frih. Klinckowström uppträdde med anled . ning af frih. Sprengtportens förra yttrande, at , utskottet borde vid denna frågas behandling tag: T li betraktande tullafgifterna å importerade sprit drycker. Tal. ansåg nemligen, att de fransk: a I tillverkarne af drufbränvin eller cognac få genon franska traktaten ett monopol, som står i stric med stadgandet i 860 R. F., hvilket tal. uppläste och ansåg att det derigenom blefve omöjligt fö svenska bränvinsfabrikanter att konkurrera me tillverkarne af cognac. Denna dryck skall egent ligen beredas af vindrufvor, men den tiilverka des af mäsk, af hvitbetor m. m. samt förfalska des på flerehanda sätt. Tal trodde, att om skat ten å bränvin bestämmes så högt som K. M:t föreslagit skulle all täflan från svensk sida me franska tillverkare alldeles omöjliggöras. Frih. Dv. Schulzenheim ansåg väl, att mar med tacksamhet borde mottaga den erbjusna fri heten, men icke så förslaget att öka skatten mer 15 öre, hvilka ören dock utgjorde den vackr: summan af 3 millioner rdr, och dessa skulle tagas ur de arbetande klassernas fickor. Tal ansåg det vara svårt att skilja bränvinsfrågan frår franska traktaten. Att borttaga alla hmdrande band vore godt och väl, men nationens existens hotades om ej dess materiella utveckling underI stöddes af en andlig och tal. ansåg det vara skäl att påminna om dessa faror. Tal. ansåg ej -I den föreslagna höjningen af skatten vara behöf.!lig sant att för handen varande tillgångar kunde ; betäcka behofven. Grefve Liljenerants instämde med frih. KlincT kowström och trodde att efter tillämpandet af Iden franska traktaten det blefve omöjligt att I här kunna bränna bränvin, ty de industriösa . fransmännen skulle nog veta att hit inkomma I med sitt fruktbränvin 1 stora massor och göra all konkurrens omöjlig. Enligt det K. förslaget skulle handteringen få utöfvas hela äret om, men talaren ansåg det ej vara skäl att uppmuntra till anläggandet af stora fabriker, hvilka I snart skulle visa sig vara förlustbringande. . Talaren motsatte sig yrkandet att nedsätta minimum af tillverkningsbeloppet, ty derigenom frånginges principen att göra handteringen faI briksmessig. I allmänhet borde så litet som möjligt ändras i den nu gällande författningen, sade talaren och till utskottet ställde han en Juppmaning, att moget öfverväga denna fråga innan det fattade sitt beslut. Hr v. Koch försvarade franska traktaten och Iden i densamma fastställda surtaxe, hvilken för Sverge är bestämd vida fördelaktigare än för andra nationer, med hvilka Frankrike afslutat handelsfördrag, och vi ha full frihet att uppgöra vår tulltaxa hur vi vilja på alla andra slag af T bränvin än drufbränvin.. Detta drufbränvin skall enligt franska förordningen tillverkas af vindrufvor och tillverkningen är till förekommande af förfalskning underkastad vidlyftiga kontroller. Talaren var öfvertygad, att icke någon för våra bränvinsbrännare farlig konkurrens skall uppstå genom franska traktatens bestämmelser. Drufbränvinet är så dyrt och alldeles icke jemförligt med vårt svenska sädesbränvin eller potatesbränvin och ehuru t. ex. konjunkturen för drufbränvinet för närvarande är sådån, att det faller sig mycket billigt — talaren åtog sig ej att bestämdt angifva orsaken dertill — så kan det ej ändå på något sätt täfla med vårt bränvin. Den k. propositionen går ut på att taga bort de hinder som finnas för näringens bedrifvande samt att medgifva varans exporterande; detta allt torde blifva till stor nytta och isynnerhet är det en fördel att vi kunna bli af med en hop af denna vara, så att vi ej bli rent af tvugne att sjelfva supa upp den ofantligt öfverflödande produktionen. En talare hade nämnt något om monopol och om 60 R. F.; talaren kunde för sin del icke förstå hur. ordet monopol kunde ha tillämplighet på den ifrågavarande franska traktaten, men vare ett grundlagsbrott begånget så borde skäl vara att göra anmälan derom hos konstitutionsutskottet. Frih. Klinekowström ville upplysa, att surtaxen? vore fix, om också riksdagen kan bestämma tullsatsen för bränvin. I Frankrike hade hvitbetsproduktionen under de sednare åren uppdrifvits till en ofantlig höjd och det tillverkade hvitbetsbränvinet förfalskades genom tillsats af litet drufsprit, färgades och utgåfves sedan för drufbränvin; det är ytterst svårt att utröna dess falska beskaffenhet, på kemisk väg låter det sig naturligtvis göra, men det är väl försent när det hitkommer och angifves till förtullning. Talsren åtog sig att längre fram, då han samlat nödiga materialier, bevisa att de franska fabrikanterna kunna tillverka bränvin för bättre pris än de svenska, att vår bränvinsfabrikation skall gå under och att landet får betala 10 millioner om året till Frankrike m. m. Hr v. Koch återkom till den befarade förfalskningen af drufbränvinet, och fann det vara ledsamt om så verkligen förhölle sig som man velat låta påskina; men vi kunde dock trösta oss dermed, att alla andra nationer ha lika stort, ja större intresse än vi att söka förekomma införandet af förfalskad vara. Diskussionen var nu slutad och den k. propositionen. blef jemte de afgifna yttrandena remitterad till bevillningsutskottet. Den andra diskussionen föreföll vid ekonomiutskottets betänkande n:r 12, tillstyrkande afskaffande af Exlas ansäg RU denna KE BR HÖ PM -— PF Frih. af. Ugglas ansåg att denna fråga ej var af så brådskande beskaffenhet, att den icke skulle kunna vänta tills den komme inför rätt forum — kyrkomötet. Yrkade derföre afslag å betänkandet. — Grefve Biörnstjerna invände, att då frågan komme till kyrkomötet skulle presterna stödja sig på utlåtandet från representationen och förklara saken ej vara af någon nödvändighet. betingad; talaren visste väl, att vid denna riksdag de tre ståndens beslut blott kunde bli en opinionsyttring, men en sådan borde dock afgifvas. Såge man på denipresteståndet förda diskussion i denna fråga och på de oändliga vå . dor? prebendepastoraternas. afskaffande skulle medföra, så finge man här se ungefärligen samma skäl framdragas som under den första reformationens tid förde andliga godsens bibehållande. Biskoparne måtte väl ej behöfva ha nåot särskildt pastorat då de egde sitt stifts alla yrkor att hålla sig till, och hvad anginge de öfriga prebende-innehafvarne, så kunde talaren ej inse hvilka teologiska irringar, som skulle uppstå derigenom att de mistade dessa pastorater; de sköta ju ej dem såsom sig bör, det ha ju konsistorierna sjelfva insett. Vid närmare betraktande af denna fråga såge det verkligen ut som om församlingarne vore till för prebendeinnehafvarens skull, ej tvärtom. Grefve Liljencrants ansåg det vara mycket billigt, att församlingarne finge sjelfva välja sina själasörjare och hvarje steg i denna riktning skulle talaren gerna understödja; men såsom sakerna nu stode ville talaren dock hellre omfatta hr v. Ehrenheims reservation, som innehöll, att rikets ständer måtte hos K, M. anhålla, det K. M. ville taga i öfvervägande, om icke en vidsträcktare indragning af prebendepastoraten, än den som redan egt rum eller i sammanhang med regleringen af biskopslönerna blifvit anbefalld, lämpligen kunde ske?. Frih. J. G. N. Åkerbjelm, också reservant, slöt sig till hr v. Ehrenheims reservation. Likaså frih. A. Cederström, som dock helst skulle önskat afslag å betänkandet, emedan ståndets beslut ej kan få nägon annan betydelse än den af en opinionsyttring. Grefve C. 6. D. Mörner yrkade äfven bifall till den nämnda reservationen, efter åtskilligt tal om det utmärkta sätt hvarpå Bondkyrkoförsamlingen i Upsala skötts af prebendeinnehafvaren doktor Rogberg. Grefve Biörnstierna uppträdde mot