Aftonbladet – 15 januari 1866, sida 1

enting annat äro, än en ät vissa JOruDtuare och näringsidkare lagligen beviljad rättighet att, vid försäljningen af sina varor, uppbära en oskälig afgift utöfver deras verkliga värde eller att utkräfva en obillig skatt af alla sina öfriga medborgare, såsom köpmän, tjenstemän, skriftställare, konstnärer, alla egentligen s. k. arbetare, älvensom möjligtvis alla mindre jordbrukare och handtverkare, så framställer likväl en författare i Dagligt Allehanda den franska traktaten med dess grundsats af frihandel, d.v. s. af allas lika rätt, såsom ett tvistämne emellan hela Sverge, såsom en man, å ena sidan och en af konungens rådgifvare å den andra. Han synes alltså vilja göra troligt, att skyddstullaår äro allmänt nyttiga eller rikets samtlige inbyggare till gagn, liksom här i landet icke herrskade upplysning nog, för att hvar och en skulle kunna insa, hvad för honom sjelf är nyttigt eller skadligt. Sverge bebos ju likväl icke af buskmän och babianer, utan af ett hyfsadt folk och vettiga menniskor. Finnes dock någon så slö eller så okunnig, att han icke förstär sin egen fördel, på hvem skall han tro? Antingen på en konungens rådgifvare, hvilken eger mer än 20 års erfarenhet att åberopa såsom högste ledare af hit hörande ärenden, eller på en författare i Dagligt Allehanda, hvilken tydligen hemtat heia sin sakkännedom ur statshushållningslärans apokryfiska böcker? På en ansvarig embetsman, hvilken med snille oeh vältalighet sprider ljus öfver dessa frågor, så alt. hvar och en, som uppriktigt vill, måste kunna begripa dem, eller på en sjeltvald ?skydds?patron, som nästan alla dagar skriker och larmari Dagligt Allehanda snart sagdt utan ett enda förnuftigt läte? Eller hvilken bland sina sekyddslingar? vill väl denne förf. ställa i jembredd med den man, som hela det frisinnade Sverge följer med o1elad beundran såsom högste vårdaren af ifrågavarande angelägenheter? Det är väl icke på allvar hans mening att med sina storartade 7bugningar? anbefallå K. M:t den ?store statsekonomen? till Sverges finansminister; eller vill han med sina stora ord och åt häfvor verkligen inbilla någon, att skyddstullar äro alla eller ens de flesta af rikets inbyggare till fördel? Att vilja blifva trodd, när man påstår någonting sådant, är sannerligen e:t orimligt anspråk. Det är ett alltför groft närri, för ät numera gå i folk. Fastän från synpunkten af den enskildes rätt hemtas tillräckliga bevis för att ådagalägga orättvisan af skyddstullar, så äro dessa likväl ännu orimligare, med afseende på det allmänna bästa, emedan man genom dem utan skäl gifrer ät den ena, hvad man med orätt tagit ifrån den andra, hvärpå hela landet i mångfaldigt här seende blifver lidande, Erfarenheten och historien ha under olika tidehvarf alltför ofta bekräftat den sanningen: Ju högre skyddstullar, desto mindre arbetsskicklighet och desto sämre tillverkning, men ju sämre tillverkning och ju högre varupris, desto mindre förbrukning och desto mindre arbetsförtjenst. Härpå Xalora alla, men isynnerhet de, som företrädesvis behöfva samhällets skydd, om hvilka det med största ömhet borde värda sig. Så skall sjelfva folkmängden. i Dan mark oafbrutet hafva aftagit under. hela sextonhundratalet, då man derstädes var som; ursinnigast i sin framfart med ?skydd? och förbud. Men icke nog dermed; att skyddstullar äro skadliga tör det allmänna välståndet; icke nog, att de genom den orättvisa, hvarpå de grunda sig, Yillintetgöra pa enighet samt uppväcka split, afund och tvedrägt mellan särskilda samhällsklasser och enskilda medborgare; de äro äfven högst förderfliga för sed och tro i landet, för rättrådighet och gudsfruktau bland dess folk. Den, som skrifver detta, kommer ganska väl ihåg, huru en gång, när han såsom ung student reste genom ett af Sverges skönaste kustland, hans skjutsbonde, en sextioårig gubbe, bittert beklagade sig deröfver, att han i sin ungdom såsom sjöman låtit förleda sig till smuggling och falskt vittnesmål, och huru han sade sig hafva afrådt sina söner från detta manliga yrke såsom farligt för själen?. Gubben uttryckte sig i sanning icke illa, om annars stöld och mened äro farliga för själens frid och samvetets lugn. Men ju högre skydstullar stadfn desto större blitver frestelsen till dessa förfärliga öfverträdelser för kanske eljest oskyldiga menniskor, hvilka svårligen torde låta öfvertyga sig att smuggling är ett brott, en stöld. Öch likväl hotar författaren uti Dagligt Allehanda vår frisinnade styrelse, derföre att hon vårdar sig om allas rätt, med ?förbannelser?. Men man vågar hemställa till hvarje redlig menniska med nyktert förstånd, huruvida det icke är farligare att trotsa den förbannelse, som en kränkning af allas lika rätt, af Guds bud och rättvisans oskrifna lagar medför, än att blottställa sig för de förbannelser, som, enlligt Dagligt Allehanda, några fabrikanter och handtverkare skulle komma att utstöta i oförnuftig harm deröfver, att de icke längre få uppbära skatt af sina medborgere och roffa åt sig deras välförvärfvade egendom. Det är sällsamt att se en författare så oförsigtigt och?hejdlöst? ifra för skyddstullar, hvaraf han, såsom skriftställare, för egen del endas: kan hafva skada; men det vore en skam för ett upplyst folk, om slika stift lser finge spridas i landet, utan att träffas af den allmänna oviljan. Nog är författaren i Dagligt Allehanda en väldig talare, t) men föga farlig, äfven då han söker skrämmas; Det är mer än väl bekant, att rätt många riksdagsmän af adeln och de flesta af bondeståndet såsom större jordbrukare, de allraflesta af presteståndets medlemmar såsom boställsinnehafvare och några af borgareståndels ledamöter såsom fabrikanter, hafva en åtminstone skenbar, vinst af skyddstullar, Det torde tillåtas att vädja till dem samtlige, huruvida de med godt samvete kunna medverka till en lagstiftoing, som oemotsägligen är skadlig för det allmänna välståndet, förstör enighet och sämja mellan olika medborgare cch samhällsklasser samt nunnmuntrar till smnoolinge och falskt