Aftonbladet – 13 januari 1866, sida 3

t sällskaperna och alla de öfriga frivilliga associationerna, som i någon mån hafva folkets uppfostran till sin upj gift, kundeskicka deputerade, och sålunda allmänna möten för tolkuppfostringsoch folkundervisnings-frågans behandling komma till stånd? Vi hålla allmänna landtbruksmöten och staten anslår årligen till landtbrukets och dess binäringars förkofran ett par millioner; vi ha ; Fhushållningssällskaper i alla Jän, och den Hå kallade bränvinsminuteringsafgiften, som Åbro är just en så obetydlig summa, är anslegen till. deras förfogande. Här göres såkända ändå icke så litet. för landtmannens ocH landtbrukets ekonomiska utveckting. Men fr-— DIN lär icke tiden inne för alla goda viljor att med förenade krafter göra något särskildt I för dessa vigtiga nationalangelägenheter? Det finnes dock ingen annan. makt i verlden än I folket sjelft, som kan göra denna uppfostran joch denna undervisning till hvad de böra j vara. Hvarken regeringar ellerreglementen, iegar eller stadgar kunna dervid uträtta nåIgot synnerligen, : om ej folket som en man höjer sin röst och säger: låtom oss alla hvar och en i sin stad personligen medverka för det stora ändamälet. Men sättet för detta allmänna personliga deltagande i denna natiovalträgas behandling? — Viföreslå för vår del följande: Hvarje län borde bilda sitt uppfostringssällskap. Genom valda sändebud kunde dessa. mötas i någon af våra större städer hvarje eller hvartannat år, för att i allmänhetens närvaro och med dess deltagande i öfverläggningarne samråda i den stora folkuppfostringsfrågan 1 Ty denna: fråga bör icke längre få vara endast ett bihang till hushållnivgssällskapernas, ja, icke ens till lanästingens verksamhet. Den förtjenar att behandlas såsom en sak för sig. Det finnes ingen för vår framtid vigtigare fråga än den. Hela vår utveckling beror derpå. Genom gemensamma öfverläggningar i folkuppfostringsfrågan skulle utan tvifvel många goda. upplysningar kunna bringas fram i dagen, både lagstiftningen och alla de särskilda institutionerna till väckelse och ledning. Värmen för denna allmänna angelägenhet skulle kunna blifva jemnare fördelad, allmännare framkallad, på många punkter ökad till: högre grader. Seden måste föregå lagen... Behofvet måste yttra sig, för att uppotfringarne må kunna framkallas. Vår folkskoletråga med dess många sidor skall ej kunna komma till någon tillfredsstlällande lösning, förrän den allmänna rösten säger: så skola vi ha det, så behöfva vi få det, så måste det bli. vänta uppå att regeringen; att statsmakterna skola göra . allt. i denna fråga. Initiativet, det första steget. måste det taga Vi skola i folkskolefrågan åtminstone a gå och vänta, slägte efter slägte, om allt dervid skall bero på lagstiftningen. Vi bafva hu fått jernvägar och många ångbåtsleder. Dessa skola alla i sista instansen tjena de ideella intressena, har man alltid sagt... Och de göra så äfven redan. Huru många möten ha ej under de sednare ären blifvit. möjliggjorda, underlättade derigenom! Låtom dem ju förr desto hellre tjena -folkuppfostringssaken genom att till en början föra dennas vänner och förfäktare tillsammans! ; Riksdagen, skulle man kunna säga, är redan en sädan. folkets. kongress. Sannt till en del... Men just för att riksdagen skall kunna lösa sin uppgift, behöfver den en allmän mening. att stödja sig uppå. De allmänna . landtbruks-mötena . uttala landtmännens och ekonomernas meningar samt vigtigaste önskningar, och statsmakterna lyssna .dertill. Låtom allmänna folkuppfostringsmöten göra på samma sätt. De skola likaledes blifva hörda... Kyrkan, skall man säga, sköter nog om denna folkets uppfostran och folkets undervisning alla. möten förutan. Kyrkan har gjort det på sitt vis under tider, då ingen annan gjorde det oah ingen annan förstod eller kunde göra det... Men nu?... Hela landet är sin egen kyrka. Vi äro alla prester; böra. åtminstoue vara det. Ty så har vår Herre velat det. Folket sk:ll vilja, och vilja sjelftKyrkan, enligt den gamla uppfattningen af dess kallelse och uppgift, kan icke rymma den viljan. Vi hafva jolkskoleläraremöten, skall man säga, och dessa äro ju allt hvad som behöfves; isynnerhet som hvarje svensk medborgare har tillfälle att, när han så önskar, deruti deltaga. BSannt, — men äfven detta endast i viss mån. Dessa möten ängifva sig nemligen såsom läraremöten, ej såsom allmänna möten. Vid ett af de sista folkskoleläraremötena väcktes också af en bland de lifligaste deltagarre förslag, att endast folkskolelårare skulle. i resolutionerna tå deltaga. Och. vår fråga är den. allmännaste, allmänvigtigaste som nationen har att lösa. Det är nationalmöten vi afse, möten, deri folkskolelärarne må hafva att deltaga såsom andra medborgare, men der icke blott deNS nationens stämma skall göra sig jörd. De gamla stora inrättningarne hafva i allmänhet. så litet lefvande samband med de yngre. Det är egentligen endast reglementen som hålla ihop det hela. Men det lefvande organiska sambandet, samlifvet fattas. Folkskolan t. ex., hvad för ett lefvande samlif eller vexelverkan råder väl emellan den och de öfriga skolinrättningarne? Föreställom oss att vetenskapen och konsten äro folkliivets, den allmänna uppfostrans och undervisningens blomning. Men huru mygken saft hemtas väl för den blomningen rån folkskolan?. Och, å andra siden, hur mycket af denna. blomnings välsignelser kommer väl folkskolan till del? Bry sig väl miversiteterna särdeles om folkskolan, och iro ej folkskolans tjenare liksom litet rädda ör nägot slags intrång från den akademika bildningens sida? Är det icke som funres der två slags folk inom den svenska nationen? Denna splittring af krafter, som dock orde samverka, är vårt förderf. Nationen tält. daertFönAPnEn damlicmen omkh adte dis sm mm — för tolkuppfostran och folkundervisning::Det svenska folket får ej längre gå och )