Aftonbladet – 12 januari 1866, sida 3

utmattas. Till förekommande deraf skull de sannolikt icke vara obevägna att til styrka ett absolut förbud mot all hafrc export, men villigt medgifva export af andr sädesslag, ehuru det är uppenbart att de sistnämnda exporten har precist samma ir verkan på jordens fruktbarhet som de förra. Den ofvan antydda fraktionens enfaldig månhet om jordbruket har emellertid ick ens den förtjensten att vara ny: den ä tvärtom ganska gammal. Den har reda: för nära ett hundra år sedan blifvit tilläm ped här i landet, till och med på ett vid: strängare sätt, än jordbrukets förmenta be skyddare nu sannolikt skulle vilja påyrka men följden deraf blef, hvad ock lätteliger kan inses, att jordbruket deraf ingalund: befrämjades. På 1760-talet började en liflig agitatiur mot dyrhet och yppighetilefvernet?. Mar ville minska den stora sedelstocken och trodde sig genom restriktiva författningal kunna öka tillgången på guld och-silfver Men att hämma -öfverflödet genom införsel förbud af främmande öfverflödsvaror, hade erfarenheten redan då visat vara förspillc möda. För den skull påyrkades eåsom dei enda säkra medlet, att genom stränga för. bud hindra förbrukningen af alla öfverflödsvaror, och att hela folketskulle tvingas att ätergå tili ett eiviliseradtnaturtillstånd, nöjande sig med en måttlig förbrukning aflandets egna produkter?, och ?alla öfverflödsälskare skulle då snart begynna att skämmas och blifva ibland oss utmärkta för sådana medlemmar, som mer älskade vällust, än både Gud och sitt fädernesland? 1). I en mängd broschyrer; som efterhand utkom; framställdes enahanda yrkanden, och förslag framställdes i de allra minsta detaljer huru det riksförderfliga öfverflödet skulle kunna hämmas. Motskrifter utkommo vicserligen också, hvari visades, att det välmenta tvånget, strängt tillämpadt, skulle medföra barbari och qväfva all industri och all moralisk sjelfständighet; men pressionen var så stark, att regeringen, enligt rikets ständers uttryckliga föreskrift, den 26 Juni 1766 utfärdade den märkvärdiga ?förordningen emot yppighet och öfverflöd?, hvilken i ordets hela bemärkelse är en tidsbild. A!l införsel och förbrukning af kaffe, chokolad, arrak, franskt bränvin, rom, vin (undantagandes hvitt och rödt franskt?) förbjöds ifrån.den 1 Januari 1767; likaledes begagnandet af alla sorter desert och syltsaker — allt vid 200 daler silfvermynt böter första gången och sedan dubbelt. Alla sorter sidentyger, damernas släp, gamnerivgar af-:annat tyg än klädningens, silkesspetsar, herrarnes kalotter och damernas karpuser, coktorshattar och silkesstrumpor, förbjödos ock vid lämpliga böter, likaledes all törgyllning på väggfasta möbler och allt begagnande af hårfrisörer (100 daler silfvermynt böter), löpare och hejdukar (1000 daler silfvermynt böter), likkistor af ek, kostsamma svepningar, målningar och skilderier o. s. v., allt vid höga böter och konfiskation. Till förekommande af then myckenhet öfverflödiga Equipager, som i städerna nder hållas, hvarigenom från landsbygden lrages ett mägta stort förråd af hö och foler, som therstädes till boskapsafvelns och ikerbrukets förkofring bättre användas kan? — tilläts ingen under 30 års ålder hålla get ekipage, eller hästar och vagn utistälerna, vid t00 dalers s. m. Löter och koniskation af ekipaget, angifvarens ensak. Bagare och bryggare samt-andra fingo dock för-sin rörelse nyttja arbetshästar. Det var ån gyllne tid för — ?angifvare? ch offentliga äklagare. Men all industri jväfdes inom landet, utom Jurendrejeriindu trien som florerade. 2) ä Att den ofvan omförmälda yppighetsförrdningen ganska strängt upprätthölls, derom vittnar den tidens domstolsprotokoller. Ett ärdeles komiskt exempel torde det tillåtas nföra. Nägra dagar efter det oftanämnde förording utfärdats, ertappades grosshandlarhe Werderman och von :Bippen i hufvudstaden, iti den förgripliga gerningen att rida på ina egna hästar. Stadstiskalen åsåg detta ch skyndade att instämma dem till kämvärsrätten, med yrkande att de skulle fälas hvardera till 500 daler silfvermynts böer, samt blifva sina höstar förlustiga, Rätens beslut öfverensstämde i allo med fiskaens yrkande. Grosskandlarne besvärade sig äröfver i hofrätten. De -framhöllo hurule: jes kämnersrätten alldeles missförstått förrdningens ordalag. Rätten hade -henärant rosshanlarnes hästar och sadlar Crid-equiager; men i förordningen upptages biott rdet Pequipage? som enligt Möllers lexion betyder hästar och vagn, häst och haise, häst och släda?, men alldeles icke jäst med sadel. Författningen upptog också åsom förbrutna equipage eller :hästar och agn?, ordet ellerpåtegligen infört i afigt att förklara meningen med ordet equiage. Hoträtten ogillade besvären; men saen fullföljdes till K. M:t då v. Bippen och Verderman upprepade hvad ofvan anförts ch tillade att om fiskalens af kämnersoch ofrätten gillade? sigt vore med författninen öfverensstämmande, så blef följden dera! tt äfven ?barnvagnar och käpphästar? voro onfiskabla. Deras excellencer hrr riksens råd?, frierrarne De Geer, Reuterholm, Funck och ibbing, samt hr von Wallvijk togo besväen under pröfning, och yttrade sig: ) Ofvanstående citationer äro tagna ur en 1762 i Stockholm tryckt skrift: ?Det Riksfördärfveliga Öfverflödet?. 2) Två månader efter ofvan anförda förordnings utfärdande, trycktes en broschyr af pseudonymen Philadelphus Ptocophilus? — (hans afkomling i tredje led uppträder nu i Dagligt Allehanda under namn af Agidius) — med den ståtliga rubriken Torttighetens fägnad och förmån af den hämmade yppigheten ge: nom K. M:ts nåd. förordning emot yppighet och öfverflöd, deri bevisas att genom den allra minsta konsumtion och lindrigaste pris, jemte annat, skall n besparing af mer än 1000 tunnor guld årligen uppkomma i Sverge?. Huru lätt förf. kommer till: detta resultat synes deraf. att han beräknar 20.000 st. hun