Aftonbladet – 12 januari 1866, sida 3

b Hjertat sammanpresos af sorgen, vidgar Tlugnt och med full beherrskning. Jaf samladt lugn, hväri ödmjukheten utgjort Idit och så som hans inre ljudbotten varit I symbolisera minnen, de vittna deck om nåingen, som redligt söker sanningen och fo. Isterlandets gagn, kunna förvillas om rätta vägen i denna fråga. Efter segern. se Om folkskolan såsom en hela nationens första skola. Det är med de stora fröjderna som med de stora smärtorna, man kon gripas af dem, fattas af dem, imen man kan icke fatta dem Istraxt. Man kan icke ?tro? dem. Man behöfver tid på sig för att blifva dem mäktig. sig af glädjen, men det förblifver sådant en tid, innan pulsslagen blifva som förr och man kan ge de nya förhållandena klart och et har varit oss svenskar så i dessa dagar. På ögonblickets jubel har följt en tid det väsentliga i stämningen. På allas läppar har sväfvat frågan: hvad är nu att göra?.. En och annan har genast svarat så som stundens ingifvelse bjusärskildt beskaffad. Endast i ett hafva alla sinnen sammanstämt: i behoivet af ett allmänt, synligt uttryck af den gemensamma, allmänva, öfverväldigande nationalfröjden. Man har sålunda föreslagit monumenter, institutioner. Och sådana skola äfven upprättas. Nationerna behöfea symboler för sin sjelfkänsla, för sina minnen. Men dessa monumenter, de må nu kunna ot afslutadt. Och nationen behöfver dagigen vittnesbörd om sitt fortväxande lif. Högre än allt annat talar inom dess bröst den fordran, den uppfordran den ställer till sig sjelf. Stoder eller institutioner... de kunna dock, huru rika, huru omfattande de än må göras, endast i ringa män tillfredsställa denna nationens fordran på sig sjelf. I storhet, af uppgifternas omfattande mångald. Mångfaldiga uttryck af denna stämning ha ock 1edan låtit sig förnimmas. Alla hafva vi väl ock kännt med oss sjelfva, att segerns, aft glädjens dagar varit en de stora, heliga löftenas tid. Ett nytt skifte i vår nationella utveckling, en ny tid för folklig bragd och id har ingått, och der: med nya pligter, nya ansträngningar. En ny, god vilja! ... sådant är allas framtidslötte och -hvars och ens-i synnerhet. Vidgade rättigheter... vidgade skyldigheter! ... Så låtom oss hvar och en i sin stad, hvar och en etter sin förmåga uppfylla våra medborgerliga pligter med ett, förnyadt sinne! Såd nt är löftet. De politiska rättigheternas utsträckning ökar ansvarcts bolidaritet, Det-är känslan, medvetandet deraf som ligger till grund för det högtidliga allvar, som efterträdt de första ögonblickens jubel. Detta medvetande klarnadt... och nu bör jar arbetet för förverkligandet af alla de framtidslöften som segern innebar. Man känner sig till en början tryckt af fordringarnes, af behofvens mångd, af uppgiktens Småningom vänder sig blicken utöfver hvad som komma skall, hvad som göras skall. Hvad är ett folks högsta uppgift? ... frågar man sig. — Dess sjelfuppfostran till allsidig utveckling, — derom komma väl alla öfverens. Och huru skall denna förverkligas?... Hvad kan jag, jag obetydlige enskilde, dervid utträtta?... frågar man sig derefter, skyggande-vid uppgiftens åtminstone skenbara omöjlighet. Vi svara: allt, hvilket med andra ord kan uttryckas: göra din pligt. Låtom oss förstå hvarandra. Hvad är en lagbunden nation, en stat? — En orga nism. Och grundfaktorn i denna organism? — Den enskilde. Hvarje folks utveckling beror sålunda på den enskildes utveckling. Den enskilde är statens utgångspunkt och mål. Staten må vara organiserad hur som helst, den må ombilda sig bur som helst, alltid är det den enskilda verksamheten, hvarpå allt först och sist beror,l. och detta desto mer, ju högre, ju rikare statsorganismen utvecklar sig. Och hvad är den enskildes mål? ... Dess frihet, dess sedliga frihet, hvilket, med ett ennat ord, är dess lif, dess egentliga lif såsom sedlig varelse. En nations sjelfuppfostran är sålunda dess enskilda -medlemmars uppfostran till. frihet, Och a är första och sista vilkoret för denna? Också friheten. Dessa satser nu tillämpade på våra mnärvarande förhuns Oden, hvad innebära de, hvilka fordringar ståu. de på hvar och en af oss svenskar? — Ett gemensamt, allas deltagande i det arbete, som kan leac till det målet. Ställa vi nu frågan på praktisk? botten, så framträda följande förhållanden. Den enskida uppfostran är hemmets sak. Men staten är icke en oordnad, oorganiserad massa af hem, 2f familjer. Familjen är blott den första, eöklaste organismen. Den uppgår i alla de andra organismer, den mindre och den större kommunen, hvilka alla tillsammans bilda staten. För den upp: fostran, som, lifvet och verksamheten i allal dessa samhällsbildningar förutsätter, fordras mer: än hvad hemnet kan gifva. Derafsko-: lans, den allmänna uppfostrans och undervisningens nödvändighet. En af de första frågor, som en nation . ställer till sig sjelf i vigtigare ögonblick af sitt lif, blir derför alltid denna: På hvad punkt befinner sig vårt offentliga uppfostrings. och undervisningsväsende? Motsvarar detsamma våra behof? Är det rustadt, är det ordnädt så, att vår nationella sjelfunnfastran kan oenAm detsamma hefardraa