Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

Hellre än att sålunda tanklöst och fö gäfves söka vårt modersmäls s. k. föräc ling och styrka i utländska källor, bör ma I för detsamma hemta föryngring och ny kra uti våra folkspråks rika tillgångar i land: l orterna samt i vära svenska urskrifter, wu I hvilka sednare isynnerhet Tegner genor sina folkkära skaldestycken för språkbrake Jåtervunnit så många sköna ord och talesät alla af äkta nordisk rot. I detta afseend lär ock redan mycket vunnet genom Geijer kraftiga skaldespråk, genom Ling, Strinn holm och Palmblad i viss mån, genom Ryd qvists, Fryxells och Dybecks arbeten sam Säves Ynglingasaga. Och snart skulle e gladelig förbättring i svenskt epråkbruk vis sig, om de högre embetsverken, riksförsam lingen vid sina förhandlingar, vetenskapsmän nen och de kungliga skådespelen, de störretid ningarne och undervisningens mälsmän trädd i spetsen för ett folkländskt sträfvande här utinnan; helst om de nordiskt språklärde til allmänhetens ledning utgåfve en svensk ord bok, hvaruti dels förslag gjordes till de fle sta främmande ords utbyte mot rent sven ska och dels vackra och uttrycksfulla gamle ord ur våra fornskrifter samt ur landsortsmålen föresloges till nutida bruk. Sedan kunde modersmslet efterhand bättre skipas genom språklära och ett pålitligt stafsätt. allt bygdt på rätta grunder; hvarigenom då svenskan emåningom skulle återvinna en stor del af sin fordna skönhet och adel. Och så skulle vår svenska allmänhet först lära sig läsa och begripa, sedan skrifva och slutligen tala en språkriktigare och mera folkländsk svenska. Här är ej fråga om att åstadkomma en omöjlig återgång till en svenska från Thorgny lagmans eller Thorkel Knutsons dagar, ty vi veta fullväl,; att.verldsodlingen oundvikligen medförer ett samfolkligt språk i vissa fall, ätvensom att vissa mindre sp: åkrena talesätt för yrken och konster alltid blifva nödvändiga; men vi tro dock, att man bör och äfven, om man lyssnertill detta eller ett bättre förslag i denna riktning, kan ätta någon gräns för den stigande utländska språkfloden, som verkligen hotar att bortskölja det bästa-af vår egendomlighet såsom ett folk. Vi önska och föreslå derlöre blott, att alla de i vårt språk alldeles onödigtvis brukade främmande erden ech talesätten måtte ur detsamma utgallras. Och sålunda, om våra författare, tidningsskrifvare, offentliga myndigheter och allt bildadt folk understödde bemödandet att, så vidt möjligt, i skrift och tal. undvika alla utländska språklån och i stället alltmer till bruk antaga vära egna gamla spräkskatter, skulle vi efterhand och i tidens längd så smäningom kunna rentvätta vårt ärliga och sköna svenska modersmål från allt Pfrämmande smink?; en så-stor vinning för vårt innersta folklif, att, om-man nu eller snart började arbeta för densamma, man visserligen kunde anse äfven den såsom ett värdigt minnesmärke öfver den folksegeri våra davar, hvarigenom ju det svenska-folket är befriadt från det sista tvånget af statsinrättningar, ett ståndsväsende och en samfunds anda, som, med allt sitt mörker och förryck, också inkommit från utlandet. Fo