Aftonbladet – 11 januari 1866, sida 3

henne icke vara i fred? — Hon skulle tacka er för det. Kan du tyda en qvinnas ord, du gamla åsna? var det föraktfulla svaret. Jag är ingen åsna, unga qvinna?, sade Hathorn allvarsamt och strängt, och jag är i mitt eget hus; hvilket du tyckes glöm ma? — Rose rodnade ända upp till ögonen — och jag är husbonde här inne, sålänge det är din önskan att jag skall vara qvar här.? John!? utropade mrs Mayfield med en bönfallande blick. Och jag är den der gossens fader, och det är hans pligt att höra på mig, och min att ej låta honom bära sig åt som en narr. Jag gör ej anspråk på att vara så nogräknad som Robert är — brukade vara, menar jag — och jag sade honom ännu i går, att om du också hoppat öfver skacklorna en smula, så efter du aldrig rent af bru!it benen af dig, åtminsone så mycket vi veta, Rose, så hade det ej mycket att betyda.? Tackar så mycket, onkel Hathorn. Jag är er minsann mycket förbunden.? Men det är i alla fall stor skilnad; denna här har varit på villospår alltigenom, och derföre säger jag åter igen, att hon visar förstånd i att vilja fara sin väg, och ni viser intet förstånd i att försöka hålla henne var. Far?, sade Robert, ?ni; går för långt; vi veta ingenting ondt om Rachel, och förrän jag vet säkert, vill jag ej. tro någonting.? ?Huru, Boh, jag trodde Hickman hade berättat dig alltsammans — så förstod jag bonom åtminstone — ja, och han måste hafva gjort det i alla fall, eller hvarföre kom du till mig ute i ladan och var så mjuk 22 Jag vet ej, hvad ni menar med, att han