Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

Ideremat det inre af denna våra tankar hem ! till fäderneslandet. Den stora salen i Pa1 lJazzo Correa, hvarest föreningen har sin llokal, var festligt smyckad och upplyst. ; Medelst förenad bjelp voro en mängd guirlander bundna, hvilga, gröna och yiviga, a I beklädde väggarne och nedhängde från ta-ket. Ewt stort lagerbärsträd prålade med tl bladguld uch vaxljus, ued konstgjorda lil-ljor och rosor, under det Flora var representlterad af verkliga rosor, hvilka, röda och I doftande, smyckade de dukade borden. -I salens bakgrund hade man upphängt en äldre, kolossal tafla, föreställande Odin, Thor och Heimdal, öfver hvilken de tre nordiska fanorna svajade; på sidoväggarne funnos 2 stora landskapstaflor, af hvilka den ena var målad för detta tillfälle af la Cour. En snöhöljd trakt i aftonskymning, till höger några bokstammar omkring en ättehög, till venster en bondgård, från hvars fönster julljuset kastar sitt skimmer ut på snön, i baklgrunden en landtkyrka — det var ett helt litet stycke Danmark. KI. 7 gick man till bards, och stämningen, som i början var vågot allvarsam, blef snart otvungen och glad. Alliing strålade, det gylme vwivet i foglietterna, den stora förgyllda Freysgalten och de muntra ansigtena under murgrönskransarne. Då julgröten var äten och mandeln alltså funnen och vunnen, började talen, hvilkas led öppnades af föreningens ordförande, skandinaviska konsuln, med en skål för de båda nordiska konungarne. Derpå afsjöngs följande sång af skalden ÅA. Munch, som i vinter uppehäller sig i Rom: Hvo gjemmer ei det söde Barndomsminde, Da Julegleden kunde fuldt oprinde! — Da lyste det paa Sneen Med Hjemmets Rosenskjaer — Da klang det over Skov og Mark Som Sang af Engles Her. Juletid kommer end tilbage, Bringer Lyst end fra Barndomsdage. Juletid! Om hele Jorden straaler Krybbens Stjerne, Den tindrer og for os her i det kjene, Paa Verdensstadens Himmel Den tunkler dobbelt klar, Den samler os paa viet Grund, Som förste Christne bar: Her i Rom, hvor Apostler talte, Her, hvor Sanzio Jesusbarnet malte — Her i Rom! Dog om end Vintren straaler her lig Sommer, Og Juletreet staaer med Rosenblommer, Vi see dog op mod Norden Med stiile Lengselsvee — Vi föle bedst dog Julens Magt Blandt Nordens lis og Snee. Fedreland, deelt i trende Dele, Her for os vorder Du et Hele, — Feedreland! Lad os kun freidig af den SKjönhed nyde, Som her Natur og Kunst saa rigt kan byde, Saa for vor Moders Have Vi samle Blomsterfrö — Did flyver dog vor Tanke op Langt over Bjerg og Sö — Glade Juul, midt i al din Glade Er det fast, som vi skulde grade, Glade Juul! Slutande sig till en strofisången utbragte derpå professor Molbech en skål för det gemensamma fädernehemmet, den tredelade, men för oss i denna stund treeniga Norden?. Talaren påminde om julens betydelse såsom en familjfest, hvilken just derför alltid hade samlat nordboerna i Rom, emedan de hörde till en familj och här ofta hade erfarit det. Afståndet till tid och rum, yttrade han, underlättar ofta att se föremålen i dess rätta förhållande, och när vi i känslan af den gemensamma slägtskapen och den gemensamma eaknaden här i Rom sluta oss tillsammans och se hän emot Nord, då visar den nordliga himmelen oss i julnatten icke tre skilda stjernor, utan en stjernbild, vi hafva blott ett fädernesland: Norden. Denna skärpta äskådning af vårt gemensamma hem, den värma, kraft till ädel handling, lust att verka, och den längtansfulla glädje, hvilken vid tanken på Norden nu genomströmmade osa, skulle vi, yttrade han, taga med oss hem och använda vid vårt arbete, alltid ihågkommande att detta tillika skulle vara-ett arbete för vårt fädernesland, Norden. Skälen emotop med kraftiga hurrarop, och efter detta jultal lemnades ordet fritt. Och fritt klingade det nu genom salen, måhända friare än en och annan tyckte om; men hvad som sades bör ingen begära att jag skulle upptecknat, ty äfven vinet blef lemnadt fritt, och jag hade annat att göra än att äta blyerts. — Af filos. kand. Nielsen föreslogs en skål för Sverge oeh Norge, i det talaren erinrade om den svenska statsförfattningsreformen, om det jubel den hade väckt och le utsigter den öppnade. — Norske skalden Henrik Ibsen yttrade, att likasom de andra Svenskarne och norrmännen af lätt förklariga orsaker hade undvikit att uthringa en skäl för Daomark, likaså kunde ej heller han göra det utan med ord, hvilka ej skulle juda väl för norska och svenska öron. Han ville dock, i stället för att föreslå en dylik skål, bedja de försBmlade nordboerna att ninnas de hundratusenden, hvilka nu funnos fiendens land och firade jul likasom vi och aiade danska, oaktadt de för närvarande ej illhörde Danmark, de trofasta Nordslesvisarne, som Norden hade pantsatt tillika med in ära. — Professor Molbech föreslog en kål för konungariket Itaien och påminde 38 derefter om att det just nu var den greiske konungens födelsedag -samt uttalade len önskan, att han, som af Fredrik VII ade blifvit invigd till sitt svåra värf, måtte sksom denve vinna sitt folks kärlek och öra det framåt till utveckling och lycka. lärpå svarade grefve Sponueck, hv:lken lagen förut med sin familj hsde anländt ill Rom. Han framhöll konung Georgs såäl som det grekiska folkets goda egenskaer och fästade uppmärksamheten på, att nan icke, såsom så ofta skett, borde förrevla det oroekicka falkat mad da nn