Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

böner och lyste så himmelsk julafred öfve det ärliga och fromma presthuset, der sanr gudsfruktan alltid förenades med oskyldig glädje och godmodig mnnterhet. Och se dan slogo vi äldre oss ned omkring tebor det, medan barnen beundrade den strålande julgranen. ?Ja?, sade prosten, nu fattas endast Car i familjeringen. Men gossen mäste; stanne qvar på sin kondition, och så godt var väl det, fastän jag måste tillsiå, att jag bre gerna skulle vilja se honom här just nu. Eller hvad säger du mamma ?? Gumman svarade icke, men hon myste med ett illparigt leende, och i samma ögon. blick slogs salsdörren upp med buller och oång och in störtade — en förskräcklig bock med horn, så långa, så långa. På hvartdera hornet bar han en korg, fylld med paketer. Det var julklapparne. Bocken stån. gade Ernst i ryggen och förföljde de små flickorna , som skrikande och skrattande sprungo undan. Slutligen stannade han och nedlade de båda korgarne framför adjunk. tens fötter. Ett dåligt omen — tänkte jag — men den unga pastorn tycktes icke blitva förskräckt utan tog saken trankilt. Emel lertid hade prostfar sjelf närmat sig bocken och fattade honem ni i det ena hornet. Hvad är du för en gynnare?, sade han med en glad aning. ät din förklädnad falla, låt se dig som du är, fortfor han, citerande Frithjofs saga. Horn och bockskägg föllo till golfvet och Carl, husets äldste son, en glad student i Upsala, störtade i sin fars armur. Han hade en halftimma förut obemärkt. anländt till prestgården, endast gifvit sig tillkänna för mamma och med hesnes tllhjelp insmuglat sig som bock i salen, Och vu bet det en glädje, stim ingen. penna kan må:n.. Syskuö