Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

nsämre genom skydd. Erfarenheten har 1, helt annat att förtalja. Så läses i Allens Il I danska historia, sid. 389: En annan ätgärd, som skadade både åkerbruket och e handeln, var spanmälslagen af 1735, som I ionehöll förbud för spanmälsinförsel i Danalmark samt det obilliga stadgandet, att sö a dra Norge skulle hemta sitt behof af säd v Jendast frän Danmark. Följden af detta tjokloka påbud, som först 1788 upphäldes, h var, att ingen åkerbrukare vinnlade sig om god spanmäls frambringande, emedan han llalltid var säker på afsättning, hvarjemte s lockså priset på dessa dåliga varor öfver hörvan stegrades.? Verkningarne hos oss skulle I blifva alldeles desamma. Visserligen vore tiden tron enfaldig, att en måttlig skyddstull I skulle inverka på sädespriset, sålänge så myc1 I set säd öfver landets eget behof skördas, att I j b vid en årsväxt under ?mede!måttan? såsom 1865 öfver två millioner tunnör spanmål kunnat utföras. Men med afiagande flit och skicklighet, med minskad tillverkning och ökadt ?skydd? lyckas man nog förr eller sednare siegra spanmäålspriset, utan vinst -I för landet, men till väsentligt men för arIbetaren och de olyckliga invånarne i de landskap, som något år lida af missväxt. Och så har man med mycken konst och förstorade kostnader framkallat en verklig ;samhällsolycka, brist, missnöje och dåsigIhet, såsom hela vinsten af det protekte-Irande eller prohibitiva krånglet. en, inJ vänder man, det gör ingenting till saken, om priset på alla nödvändighetsvaror wllkonstlas någo: högre än deras verkliga värde, blott några blifva rika och egare af tillräckligt kapital. Det är sanpt, att genom höga och stadiga skyddstullar mindre vexling i varuprisen eger rum, kapitalet hopas lättare på få händer och innehafvarne förblifva, äfven med måttlig vaksamhet, lättare i besittning deraf. Men vinsten häraf för hela landet är ingen, förlusten deremot genom minskad tillverkning och afiagande arbetsskicklighet ganska viss. För öfrigt må gerna så många som möjligt blifva rika, blott det icke sker på alla de öfriges bekostnad, så att alla dessa blifva lika mycket fattigare, hvaraf missnöje, afund och split är en oundviklig följd. Den allmänna välmågan skall säkerligen icke ökas, men väl minskas genom höga skyddstullar. Redan är vi-adt, att köpmän, tjenstemän och alla egentligen s. k. arbetare icke kräfva ?skydd?, emedan det står i strid mot deras egen fördel. Härdll kommer det stora antalet mindre jordbrukare, hvilka icke utöfver sitt eget behof kunna åstadkomma några alster af jordbruket eller boskapsskötseln till afsalu. Väl halfva anta let af Sverges invånare torde således hafva antingen ingen vinst eller medelbar förlust at skyddstullar. Några jordbrukare och öfriga näringsidkare, som begära skydd?, fordra allså, att den ena hälften af rikets befolkning skall erlägga skatt till den andra, genom at! betala den sednares u-bjudna varor till ett högre pris än de äro värda. För att genomdrifva något sådant, duger väl icke att använda fordna tiders krafiätgärder, men åtskilliga verksamma medel siå den beskattade delen, såsom den mäktigare, all:id till buds. Vänskapstjenster, korruptionsmiddagar, lejda skrifisällare o. s. v. sägas ofia förut med framgång hafva blifvit begagnade och dessa utvägar lära ännu icke kommit alldeles ur bruk. Men låter den lagstiftande makten antingen afl. dessa frestelser eller af egennytta inverka på sig i den omsalade rikwingen, så utöfvar hon ett verkligt förtryck emot den ena hälften af befolkningen, som naturligtvis icke med godo eller genom elt slags tigST låter förmå s:g till en sådan afgift. Iå man icke framkalla verkliga faror af fruktan för inbillade; ty man kränker icke ostraffadt vid lagstiftningen någonting så påvelet som grundsaisen om allas lika rätt. Lika naturligt och billigt det är, att alla erlägga s. k. finanstullar för sådana nödvändighetsvaror, som i landet icke frambringas, och ännu mer för yppighetsvaror och spritdrycker, lika orättvist och upprörande är det, att den mäktigare hälfien af rikets invånare för sina nödvändighersvaror utkräfver skatt af den medellösare, till och med af dem, som åtnjuta fatiigunderstöd i penningar. Ingen ser något längre i denna sak, utan att märka det röda spöket framskymta i bakgrunden. Proletariatet är det moderna samhällets förbannelse. Då nu Sverge har så stora ouppodlade landsträckor, så rika naturliga hjelpkällor, att dess befolkning med frihet å ena sidan samt sparsaw:het och idoghet å den andra måste kunna föda sig och förkofra sig i välmöäga, så må man noga akta sig för att tillskapa proletärer, der de icke behöfva finnas, och tillika med dem afund, split och tvedrägt. Ehuru således allt skydd? är till den grad orättvist, att man i afseende på grundsatsen icke det ringaste får låta pruta med sig, förbjuder likväl billigheten ett brådstörtadt förfarande emot dem, som redan äro i besittning deraf. Tullsatserna böra endast så småningom minskas. Så har man ju också förfarit i den franska traktaten, deri, enligt Posttidningen, för alla de varor, hvilka at traktatens motsiåndare företrädesvis blifvit anförda vid deras tal om faran för den inhemska konsifliten afskyddsiullarnes nedsättande, utverkats tre ända ill sju gånger högre tullsatser, än tyska ullföreningen betingat. Ett sådant förfarande torde lika litet vara obilligt, som det ns med en skugga af skäl kan kallas oförsigrigt? och hejdlöst?. Deremot förefaller let lävtfärdigt aw i riket införa varor, som ns Oss redan finnas eller kunna tillverkas ill samma godhet och pris som de usländska. Så har det till och med offenihgt mycket bråk, med ökad tullbevakning och — mm AA IA IA — Ö-A FÖ VV DD DD dd MB Km prat FM OM HD plifvit påstådt, att spanmål införis af penvinovinoleri och jernväoegmateriael hvilklan Om rs rÖ, mm a vi a 2 y ol fr nn