Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

köpman, då han önskar handelsrörelse I hänmad genom tullar. Icke tjenstemauner tv han kan i följd af hela sin ställning ti staten jeke vara näringsidkare. Stat n be :ryggar hans nödtorf iga bergning, så läng han orkar tjena, lemnar underhäll åt hc som på hans ålderdom samt åt hans enk och barn. Deremot måste han offra hel sin verk amhet åt statens tjenst samt ka alltså hvarken ega tid eller förmåga at idka näringar, hvilket för honom icke ka vara annat än en mammonstjenst, ett fi kande efter slem vinning. Men i annat fal kan han endast hafva förlust af hvarje slag skydd?, som fördyrar födoämnen och öt riga nödvändighetsvaror. Vidare kan ?skydd icke ens med ringaste sken af anständighe sättas i fråga af den hop skamlösa ving lare, som utan alla egna tillgångar, utaul kunskaper och erfarenhet, ja till och met i saknad af de egenskaper, hvilka hvarj svensk man i följd at landets natur, måst ega, såsom flit, ihärdighet och sparsamhet eller det förvämsta af allt, som benämne: kapital, lyckats tillkrångla sig betydligt jordegendomar, men genom sina egna öf verdådiga beräkningar gä under vid första ofördelaktiga förändring i priset på jord brukets alster. Med lika litet skäl kan den fabrikant el ler handtverkare, som antingen saknar an. lag för sitt yrke eller lust och ihärdighet att förvärfva nödig skicklighet deri, påyrka skydd?, för att få sälja sitt odugliga arbete till Jika pris med en annans fullgoda varor af samma slag. Under vilkor att han egnade sig åt någon annan nyttig verksamhet, hvilken han dugde till att sköta, vore det en ren vinst för landet att hellre omedelbart skänka honom skilnaden i värdet mellan hans sämre vara och en annans bärtre, än att omedelbart skatta till honom samma summa och dertill betala ökad tullbevakning m. m. Men ju oförståndigare man uppfört sig, desto högljuddare är man i ropet på ?skydd?. Väl har man sett köpmän och tjenstemän till sin egen undergång idka jordbruk och bränvinsbränning eller drifva annan rörelse, som de icke förstå; väl hafva -många beredt sin egen olycka genom att öfvertaga stora jordegendomar, ehuru de saknade alla tillgångar och alla nödvändiga egenskaper för landtbruket; väl hafva en mängd fabrikanter och handtverkare blifvit utfattiga genom bristande inigt och skicklighet i sitt yrke; väl har allehanda folk med alltför stor kärlek till yppighet och vällefnad, men utan förmåga att inskränka sina utgifter, i samma mån inkomsterna minskas, vid lyckans minsta omskittning råkat i outsägligt elände; gerna må man anse dem alla väl värda allt det medlidande, som sjelfförvållad fattigdom kan förljena, men föga manligt är det åtminstone att skrika på skydd, derföre att man burit sig dumt åt, och någon rätt till sin nästas egendom har man derigenom allleles icke förvärfvat. Den, som saknar tillängar, kunskaper och skicklighet att såsom husbonde, stå i spetsen för ett yrke, vare sig jordbruk, slöjd eller annan näring, måste väl lyda naturens försia bud och i ikhet med mängden af menniskor, såsom irbetare föda sig i sitt anletes svett. Men värtill låta okunnigheten, högmodet och lumdristigheteu, med det höga sjelfförtronde de ingifva, minst beqväma sig. Slutligen kan sådant skydd? icke utan get förderf begäras just af dem, hvilka väst behöfva samhällets skydd och förnämigast böra vara föremål för dess ömma delsgande och omvårdnad, nemligen hela den lel af befolkningen, som icke eger att sjelf örfoga öfver produkten af sitt arbete, el er de i inskränktare mening s. k. arbearne. Väl får man höra haudtverkare och abrikanter ropa på skydd?, för alt, såsom le säga, kunna bättre aflöna sitt folk, likom någon arbetsgifvare vore villig att beala högre aflöning, än hvartill han af gälande förhållanden tvingas. Det vore bäst tt låta allt dylikt tal fara, ty tiden är så an, att ingen tror det. Arbetaren mäste Mtid förlora genom en konstlad stegring af tiset, vare sig på födoämnen eller konstitens alster. Ett helt annat förhållande träder, när en nödvändighetsvara fördyras enom utförsel. Härigenom beredas nya llgångar, företagsamheten ökas och ymniare förvärfskällor öppnas, till vinst äfven ör arbetaren. Men hvad är den oundvikliga följden af öga skyddstullar eller förbud mot varuinörsel? Utan tvekan svaras: höga varupris, ninskad förbrukning, mindre och sämre tillerkning samt, hvad allravärst är, aftagande rbetsskicklighet. Ingenting höjer så myc: et den redlige och mättlige arbetaren eler gör honom så sannt oberoende som öflägsen skicklighet i hans yrke. Denna örsätter honom i en man ig och sj-lfstänig ställning till hans husbonde, hvilken, ör sin egen fördels skull, hvarken vill el-l er törs behandla honom annorlunda än med ktning. Men erfarenheten torde gifva vid anden, att ju högre skydd? bestås för ett rke, desto mindre arbetsskicklighet har det tt förete, emedan all täflan i billigt pr.s ch godt arbete upphör, i samma mn som . skyddet? befriar trån denna omsorg. Med l. vinskad förbrukning minskas tillfalle till rbetsförtjenst. Arbetaren blifver en öfver: 5dig person och förfaller till liknöjdhet: ch dåsighet. Han blir 8;sslolös och missöjd, och den förfärliga tröstekälla, som är : ans värsta fiende, ligger alltför nära tilll ands. Arbetsgitvaren, som deremot lätt legnar sig hela vinsten, förfaller lika lätt 1 flärd, vällefnad och en lycksalig doming. Hela näringslifvet råkar i dvala, ty ndast fri täflan håller såväl arbetsgifvare om arbetstagare vakna, och just vakenhet ordras hos dem båda, för att kunna följa dens hastiga framskridande i kons:flit. fen invänder man ijardhrukate alctov f4