Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 3

sin lycklige töljeslagare: ?Tala vid pappa och mamma!? Det der angick mig icke, men icke kunde jag undgå att märka, huru adjunkten tryck:e hennes hand och såg alldeles öfverlycklig at. Godt, tänkte jag, händelserna utveckla sig. — Vi få en törlofning, det slår icke felt; ty pastorn är en hedersman, fastän han hyllar ståndsprin cipen, och ett brödstycke lärer han snart få, som räcker åt de unga tu. Ärdtligen förenade sig ungdomen om en passande gran. Den nedhöggs och hemsläpades af af de små barnen under ett omätligt jubel. Och så ställdes den på den gamla foten, som ännu fanns qvar sedan förra julen, och qvistades och putsades och pryddes med rosenfärgade stjernor, karameller, pepparkakor och vaxljus. Kl. 2 var allt detta färdigt. Och då förkunnades att ?doppet? skulle börja. Med prosten och prostinnan i spetsen satte vi oss i rörelse och af:ågade till det stora och ljusa köket, hvars hvitlimmade spisel säg särdeles inbjudande ut. Hvar och en afoss var beväpnåd med en gaffel, en tallrik och ett par vörtbröds skifvor, ty vörtbröd, och ingenting annat, skall man doppa i kitteln. Allt tjenstfolket i helgdagskläder voro församlade. Den väldiga kitteln, der skinkor, korf och bringor summo i spadet, sattes midt på golfvet, Nu doppade man, åt och tog halfvan på doppet. Derpå vandrade den stora silfverkannan, med skummande julöl, laget omkring och hvar och en yttrade till sin granne: Per Mattson Hvad vill du ?? Jag har druckit.? ?Hur smakte det?? ?Känn på! hvarpå kannan gick vidare. Den öfverlycklige adjunkten doppade åt Malin, och jag säg en gång huru de åio hvar sin hållt af samma brödskifva, men som det icke angick mig, så lätsade