Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 2

Grefve Barral utförde sitt uppdrag. Hans anförande föranledde en häitig debatt i konerensen den 26 December; ae tyska fullmäktige höllo i sig med klausulen, påstående att Italien redan godkänt den -muntlifn Man åtskildes med oförrättadt ärende. nom diplomatiska kretsar spred sig till och ned ryktet att fördraget härigenom blifvit starkt komprometteradt och tillsvidare ej skulle komma till stånd. Men hr von Bismarck lade stor vigt på att saken blefve afsjord. Ryktena om ett närmande mellan Frankrike och Österrike hade, huru öfvertritvet de än blifvit framställda i Wien af tidningarne och korrespondenterna, ändock gjort något intryck på kabinettet i Berlin och manat det till försigtighet. Man väntade icke i Berlin någon farlig uyårshels oing från Paris, en sådan som hr von Hibser måste till sin obeskrifliga öfverraskning åhöra den 1 Januari 1859. Men grefve Goltz hade inberättat hit, att nyårsaftonen i Tuilerierna hade haft en stark österrikisk chatering genom öfverlemnan ietaf Stephansorden till franska kronprinsen. Kejsar Napoleon hade önskat, att ordens framlemaande ej skulle inskränkas till denna pri vata scen, utan officielt och högtidligt upprepas på nyårsdagen. Allt detta var tyd ligen icke synnerligen betänkligt och innevar ingenting annat än ewt pohtiskt koketeri. Men angenäm för Preussen var dock situationen ingalunda, desto mindre som grefve Bismarck å sin sida foraom gerna hade koketterat med fransk vänskap. För att nu göra en moidemonstration och vara Frankrike till behag, gjorde grefve Bismarck allt, för att få den italienska handelstraktaven undertecknad redan på det gamla äret. De tyska fullmäktige afetodo från klausulen, att fördraget skulle träda i kraft, om också !cke alla tullföreningsregeringar biträdt detamma, och fördraget undertecknades den 31 December Kp middagen af Preussen, Baiern,; Sachsen och Baden i tullföreningens namn å ena sidan samt af Italien äå den andra. På fördragets innehåll behöfver jag icke eärmare inläta mig. De tyska tidningarne ha temligen fullständigt meddelat det. Det beviljar i hufvudsaken de båda kontraherade samma förmåner som de mest gynnade na tioner och är afslutet på 10 år,:eller till 1875 års slut. Till mönster har det med England den 30 Maj 1865 ingångna handelsfördraget tjenat. I pohtiskt afseende är jöreskriften i slutprotokollet, att ratifikationeruas utvexling innefattar Italiens erkännande, det vigtigaste. Härigenom förekommes, att Hannover eller någon annan stat möjligen skulle biträda handelsfördraget, men reservera sig till protokollet mot Ita-1 liens erkännande. Afven förbehåller man sig i slutprotokollet ytterligare tariff-underhandlingar, men på ett temligen obestämdt sätt och utan att någon termin för öfverläggningarne blifvit bestämd. Slutet på dem lär också icke vara så snart att motse. Vid det hannoverska hofvet skola nu PreusI. sens och Österrikes inflytelser bekämpa hvarandra i fräga om Italiens erkännande. Öster: rike, för hvilket de sydtyska hofvens affall är politisk malört, såsom engelsmännen uttrycka sig, skall anstränga alla krafter att ha en lucka qvar i falangen genom konung Georg V:s fortsatta vägran, isynnerhet som denna enstaka ställning emickrar honom, l. och laga så, att Italiens framgång åtminstone icke blir fullständig. Preussen skall arbeta i motsatt riktning. Det kan förutses, att Hannover icke länge skall göra motstånd och icke skall kunna bära ansvaret för, att de tyska varorna ännu längre utestängas från den italienska marknaden och öfverflyglas af de öfriga ländernas varor; men rivaliteternas strid i den löjligt tolte Guelfkonungens omgifning skall bli intressant Tatt åse. Emellertid bada sig österrikarne i det matta solsken, som lyser mot dem från Paris. Hvad man skall tänka om denna politiska komedi har jag i min sista korrespondens försökt visa. De officiösa pennorna i Wien göra naturligtvis så mycket väsen som möjligt af situationen, men i sjelfva verket äro Österrikes svårigheter oförändrade. Med Ungern kommer man icke ur fläcken, och af de 90 med den bekanta höga räntan upptagna miilionerna af lånet är alltsammans så när som på 12,000,000 redan utgifvet Saken förefaller otrolig, men försäkras besiämdt från tillförlitligt håll: finanskretsar ne. Så ofantliga offer kostar den österrikiIska räntebetalningen. Man lär verkligen Åredan i Wien tävka på ett nytt lån och vill : j denna gåog upptaga det på den engelska marknaden, hvilket nödvändigt måste ske till nästa höst. Underhandlingarne om det J engelska handelsfördraget bedritvas i denna landa af Österrike. Man vill nedsätta tullarne så mycket som möjligt, ja kanske till loch med gå under tullsatserna i den nuvarande tullföreniogstaxan. Ma1 skulle då Jupplefva det märkvärdiga skådespelet, att det protektionistiska Österrike stode ett steg I frmför Preussen och tullföreningen på han I delspolitiskt område. och att tullföreningen måste följa efter. Detta abnorma förbällande är ännu föga bekant här i landet och förberedes blott ännu, men uppmärksamma I betraktare rikta redan nu blicken på denna egna vändning; den har ju sin klara politiIska betydelse. Lyckas det Österrike att upptaga ett nytt lån, skall det kunna längre motstå Preussens anbud i och för afståendet af de österrikiska rättigheterna i SlesvigHolstein. HAR Rikets ständer ha i dag fått mottaga icke mindre än femton kongl. propositioner och skrifvelser, af hvilka dock endast den om förändrad lagstiftning rörande bränvinstillverkning är of allmännare intresse. I den kongl. prop sitionen föreslås: SN Sd 6 5 Nr a oc a NR I VA AAA RR NA