som i ljusete drägt insmugit sig i — sjelfv: budoirerna — våväl, så mycket bättre! A dylika godbitar kunna vi ej få för mycket Vi behöfva dem verkligen i denna tid, s fattig: på äkta komiska snilledrag. Men aa väl detta om julen på lan det? utbryigter du med skäl. Ack, — mir rdiisa pening spelar mig så mänga spratt Hon är ett nyckfullt troll?, som den store Byron säger i Don Juan. Men nu skal jag hålla mig till ämnet. Då jag kom till W prestgård, der jag nu vistas, hade redan den ödesdigra Decem. ber månad ingått. Hela orten politiserade, läste tidningar, valde deputerade och kann stöpte af hjertans lust. Man tänkte knapp på den stundande lutfiskoch sötgrötsfesten. Prostfar sjelf, en sextitemårig hedersgubbe. med kalott, väldig tobakspipa, elddon med flinta och fnöske och hvardagligen klädd i en storrosig kattunsnattrock, är en ifrig reformvän, trots sitt stånd och sina för ötrigt gammaldags vanor och åsigter. Han tyckte, att presterna under sekler kunde ha hopat tillräckligt smälcek öfver sig vid riksdagarne — och adeln, — ja den har gubben aldrig rätt tyckt om, allt sedan gamle baron på Nyckelvik och hans friherrinna flyttade till pastoratet, — ty deras döttrar ära adelshögfärdiga och se prestmamsel!erna öfver axeln, hvilket vid mer än ett tillfälle förtrutit prosten. ?Vi äro alla af semma lera?, säger han ofta, ?och den ene har in: gun att berömma sig af framför den anre inför Gud.? Postens ankomst på landet är alltid en liten högtid, men i början af D-cember var den hvarje gång ett verkligt evenement?. Deo stora salslampan tändes och sprider et: vänligt sken ötver hela familjen, som samlas kring tebordet, I den hvitlimmade säls