Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 2

Bref från Norge. (Från Aftonbladets Korrespondent.) Kristiania den 31 Dec. 1865. Efter att det blifvit afgjordt, att frågan om årliga storthing ej skulle förekomma till afgörande förrän på det nya året, inträdde plötsligen det djupaste lugn i hufvudstadsifvet. De af motsägelselust gnistrande ariiklar för och emot reformen, med hvilka bladen slogo — ej hvarandra, utan sig sjelfva för öronen, ha lemnat rum för glada budskap om de fester rundt om i landet, genom hvilka vårt folk lagt i dagen sitt deltagande i, sin beundran öfver det svenska folkets nyss vunna seger. Man täflar om att öfverbjuda hvarandra med julgåftvor. hvilka dock samtliga blekna för den, som just i dessa dagar är skänkt oss alla af en rik och gifmild hand — jag menar det på spille och skönhet rika poetiska arbetet De Nygiite?, af Björnstjerne Björnson: Det sick öfver scenen veckan före jul, och ehuru ej egentligen uppburet af någon fulländad framställning, slog det likväl an genom der hjertlighet, det behag, som utmärker hvarje, äfven den minsta replik, och hvars makt ej ens den mest blaserade kritiker ex professo kan undgå att röna. Det gjorde också stormande lycka, och jag tror ej jag tager fel, om jag säger att det tillvunnit författaren och hans verksamhet många vänner, särde les bland dem, hvilkas ömtåliga nerver ej kunnat finna sig vid de dristiga, storartade gestalter. Björnson i sina dramer tecknat, och hvilka i sjelfva verket hade svårt att förlåta honom, att han öfvergifvit de små, älskvärda idyller, hvarmed han öppnade sin författarbana, Förmodligen komma ?De Nygifte? inom kort att presenteras från den svenska hufvudstadens scen, och det förvisso med ett sådant utförande, att arbetets täckhet och fina behag skola träda i dagen. Våra öfriga författare--ha lemnat endast obetydliga bidrag till julbordet. : Docenten Andreas Munch — hvilkens docentur i förbigående sagdt är en ren fiktion, föranledd af vederbörandes farhåga att bevilja honom ett statsbidrag i form af Digtergage? — har samlat en del i diverse tidningar och tidskrifter förut tryckta reseminnen;sjelf har han jemte sin unga hustru, en dotter! af den bekante björnskytten länsgrefve Raben, för några månader rest söder ut och vistas för närvarande i Rom, der ock en anvan af våra skalder, Henrik Ibsen, nu uppehållit sig i halftannat årstid, sysselsatt med ett par dramatiska arbeten, af hvilka man dock, trots författarens sällsynta för måga, svårligen kan vänta sig: stora -resultater för scenen. Det ena af dessa arbeten, ett drama med den besynnerliga titeln Brand? — namnet på hulfvudpersonen — har i manuskript ankommit till Ibsens för läggare i Köpenhamn, Hegel, och torde val således kunva väntas med första blifva öfverlemnadt till offentligheten; ett annat, som han i bref till hemmet flera gånger omtalat och om hvilket h.ns vänner hyst stora förhoppningar, nemligen ett drama: Julianus Apoustata?, är visst ännu fjerran från sin fullbordan. En gammel bekant, som säkerligen också i Sverge har många goda vänner och förtjenar att vinna ännu flera, har gladt publikum med ett nytt besök: jag syftar på den nya, tredje upplagan at Asbjörnsen och Moes Norske Folkeeventyr. Moe, som för längesedan helt och hållet egnat sig åt sin presterliga verksamket — han är anstäld såsom prest i Kristianias grannstad. Drammen — har öfverlemnat de samlingar af äfventyr, han hade i sin ego, till sin gamle medarbetare, hvilken under talrika resor i landet såsom forstmästare haft tillfälle att samla en mängd nya materialier; allt detta skall nu nedläggas i en ny samling, hvaraf det nyss utkomna bandet endast utgör en begynnelse. Utom detta torde man i en förmodligen icke aflägsen framtid från Asbiörnsens hand kunna vänta ett band vetenskapliga förklaringar och upplysningar till vår folkäfventyrs-dikt, bvari han skall visa dess sammanhang med samma poetiska produktion hos de beslägtade folkstammarne, dess utbredning och karakteristiska egenskaper. Han har under flera år varit sysselsatt med utarbetandet af denna kommentar, men alltjemnt uppskjutit dess utgifvande, dels emedan ett sådant arbete :— såsom man lätt inser — städse växer genom nya upplysningar och bidrag, dels emedan: han önskade kunna förut framlägga: en någorlunda uttömmande samling at sjelfva äfventyren, dels äfven derföre att det under våra fö. hällanden har sina svårigheter att offentliggöra sådana arbeten, hvilka ensast kunna pårärna afvättning bland personer som hysa vetenskapliga intressen, och deras antal är just icke legio. Asbjörnsen sjelf är dessutom ständigt Uppingen af embetsförrättningar och resor, och de knappt afmätta fristunder, som lemnas bonom, offras ej uteslutande på äfvertyrs-litteraturen. Det är ej nu mera någon indiskretion utt nämna, att en viss Clemens Bonifacius, som utgat en liten, nyss för andra gången upplagd, klassisk bok med den lockande titeln: ?Fornuftigt Madstel? — en bok, som för ett år sedan väckte mycken uppståndelse och blet ett verkligt trätofrö mellan de äkta och de oäkta matvännerna — ej är någon mindre person än Asbjörnsen, som vid författandet af detta arbete ej blott stödde sig på grund liga, naturvetenskapliga och medicinska studier, utan ock på en utmärkt och af hans persouliga vänner högt värderad gastronomisk praxis. Från Bergen ha vi mottagit en liten bok ?Frå Bygdom? af en ung teol. kandidat Christoffer Janson. Den är tillegnad Ivar Aasen, på hvilkens ?nya landsmål? uen är skrifven eller kanske mera sannolikt öfverrr rss — v— —