Aftonbladet – 10 januari 1866, sida 1

XNej!4 sade hon, sättande sin lilla trubbnäsa i vädret med den täckaste min, jag ir ipgen sqvallerkrämerska, — det är din sak, icke min; låt honom gifta sig med sin Rachel, gerna för mig! ha ha ha! och bort sprang hon, skrattande af skadeglädje och nära att qvälvas af förargelse. Nu återstod endast att: rära Robert och mrs Hathorn. Men den lilla hexan var rädd att banna mrs Hathorn, som hon visste skulle brista i grät vid första härda ord, och då skulle hon få lof att bedja den goda själen om förlåtelse; och Robert kuvde hon ej få tag mnti för ögonblicket. Stackars gosse! just i den stunden vred han sig under Hickmans försåtliga hänsyftningar, och slet sitt eget hjerta i stycken under bemödandet attslita Rachel derutur. Således sprang Majblomman upp på sin sängkammare och stängde in sig der, ty hon saknade ej förständ och började se och käna, att hon var nästan vådlig för allmänna säkerheten, oms hon stannade ute. Emellertid hade Rachel kommit för att apa afsked af mrs Hathorn; den goda gumnan gjorde invändningar, men svegt; hon sände att det aldrig skulle bli frid nu, förr in den stackars flickan var borta; men hon våyrkade envist en sak: den gamle mannen skulle ej i sitt svaga tillstånd gå till fots. ?Du är för matt att gå mer, stanna hos mig, Rachel,-sade hon: ?men om I gån, vil jag ej att någon skada skall kommu vid en stackars gubben inom tio mil från min dörr? För att komma sin väg, samtyckte Rachel således till slut att taga en häst och kärra frän farmerns, och så gick det till, att Robert fann Rachel hopläggande sitt knyte med kläder. Hennes tärar föllo på det Illa bylet derunder. (Forts.)