visat. Stockholm den 30-December 1865. 0. 4. Beckman. Nyårsprat från Upsala. Jcau! så heta ju alla betjenter nu för tiden — Jean! — — den fördömda pojken mätte soiva — men medan jag står och repar mig hes går tiden och byårsdagen cökså — och på den dagen skapsde Gud 1866. Jag bar setat uppe 1 natt och väntat på utt de trehundrasextiofem dagarne, em timmarne, fyrativåtta minuterna och fyratioåt.a sekunderna skulle taslut — jaz är säledes litet trött och Vill gerna åka på nyärsvisiter, Ahl nu vet jag — man har Ibesat stormsignal från sydkanten? i Gö:eborg web min hedervärda Jean bor just nere i södra flygeln intet under sål-des au han inte hör — på han tår vara och jag fär — gå! E:t dylikt nafurhinder gör honom otillräknebg. EB ren näsduk — litet eau de cologne, et dussin visitkort! Se nu är man ltärdig: Jean! åh, det var sanut — — Hvar skall jag börja — jo, jag går till mia gamla tatt, ty der får jag Guds välsignelse, och det behöfs mycket väl, och en härsken smörbåkelse och lite unket port: vin — och det är alldeles onödigt, men jag gör det, ty om jag intear bekelserna först, så sitter smaken i hälsewhela dagen och då mister jag aptiten: Min tönt, den be: der liga Pskapelsen?, är nuga om etiketten, och en försupsmel:e nyårsdagen, åh, det vore dö den, och så fick jag inie något at: hennes Gumla Testament. Hön var traturlgwi! hemms ; tog emot mig som hon gjort i mänga berraus är, kyste mig gudbevars, på — pannan gudskelof.. Vi talade om reformen, som hon ansäg vara enstor ref-orm, komunro i dispyt om grefve Hermanson verkligen skall höras i en efterverld etler icke — om Subdvallson inte motionerat sig trött och behöfde hvila — om... jag kan inte tala om allt, som-sprang öfver -gummans:f. d. taongård. Jag passade på och midt-under orationen påtrinna heote om Toren och högmessan, och så fick jag gå! Turen kom sedan till professor X. Der munilade jag litet om skyldig. vördnad?, gemensämrma sträfvanden? och allt hvad -dumheter: jag kunde: hitta på. Tos honom vår full stråk? väg, alla dörrar öppra; och seditr mun mi: nuterat i sig-ett godt glas vin, såg mad på karlens biblotek om man ville och försvann i sina utanstöflor till nästa man. Der sprang man i trapporna och knappt höll jag på komma upp. Längre än i förstugan behöfde jag ej att gå, ty der stod ettsilfverne fat af porslin, der man trängdes för att beiyga sin civila rättskänsla?. En medikofilare, en täskere? och några gamla gubbar, förresten jurister i messa, gräfdei västfickorna efter mer eller mindre. betitlade visitkort, somliga stora: som ett killekort, andra små och blygsamma, Jag snegiade i tallricken; men alla hade försigtigt vändt namnen inåt; utom en, men det var derför; att han hade en krona ötver sitt namn; jag lade mitt bredvid huns, ty jag tyckte vig vara en lika stor ?kronans? man-somshan. Sengick jag till min vän K.,; som alltid är så god och Jänsr mig pergar.Nägon gång tyckte jag mig kunpa göra honom en visit, utan att visitera hans plånbok. Min vän K. är en hederlig, rättänkunde borgare; som har god gåsletverpastej på sitt -bord. Han drif: ver en liten rörelse, och nu dre rörelsen honom — naturligen öfver mitt hoonetta Pgoät nytt år, farbror? — till att. bjuda på j trukost. När är en fiukost mera behöflig än en nyårsdag, då man på fostande mage mäste äta bakelse? Och till på köpet:så var kloekan 10 och då tar maten slut i Upsala. Han hade öppen taffel och snart voro fuli färd med att fira likbegängelsen fver eu hederlig -kalkou. Gubben är ens kesan : och hans. kärälskiigadotter te. nade som matmor och kreden ade bägarne; hon fär ett trähus i arf! Vi firade en riktigt trefbg gudstjenst på nyårsdagen; förebrådde oss visserligen av vr ej voro 1 kyrkan, men iunno alltid tröst derr, att om hela staden — 10000 personer och Lite dertill — ville gå T Guds hus, så kom bestämdt mången att tå stå utenför, och så ponerade vi att vi just voro. de, som måst vända hem. Litet echauffe,eller som. tyskarne i hvardagsspräket säga, brandg?, sackade man för god vällfävnad, höjde sig ur materien? och ringd. snart ::er en klockräng hos professor 8; Han var gudskelot cke hems, och med hans ?stränga? orseatlighet hade jag nog fätt en sur min, Jag lann mig, lemnade en annans visitkort, som jag händelsevis hade, och så kom jag ifrån det söndriga strängaspelet med heder. Kamraten der förringade? jag visserligen, men han skall inte tentera. för 5, — Så wrodde jag. mig ha slutat. springet. och i sjellva verket ver det så, ty jag fick nu åka ned ev komrat, öch alla våra yvisiter voro för många gt omtala,.ty han narrade mig med sig på ett. par ställen,.som renderade mig nägra esthetiska stunder, men frukosten, — — deu gjorde mig. oemottaglig för, å ena stället en redogörelse för dr Tosus predikan, å ewt annat för en. slags kriik Öfver fantusiklängsväxterkringyverklighetensstam? — jag förmodar att ordet bör