Aftonbladet – 9 januari 1866, sida 3

1, Alvad Som 1 tramsta rummet pakKallat Ch TOR r ändring, är stadgandet om tiden för domstolar -Jnes å landet sammanträden. Dessa domstolar I Ihäradsrätter kallade, sammanträda till lagtim: 3 I ting högst tre, i vissa orter två och i några en I dast en gång om året. Dessemellan kunna ur itima ting hällas, då någon häktas för brott, mer jr civila saker endast dä endera parten vill besti kostnaden för domårens och nämndens tingsre sor, hvilket i de flesta fall blifver för dyrt. Då Inu vid lagtima ting ett civilt mål vanligen hand lägges blott en enda gång, och, om hinder fö dess afgörande möter t. ex. genom svaranden leller ett vittnes uteblifvande, målet måste upp Iskjutas till nästa ting, som inträffar 4, 6 eller 1 månader derefter, så händer lätt, att en civil rät tegång, så framt den icke är mycket enkel, må ste stanna vid första domstolen i flera år, unde: hvilka motparten, äfven om han, då det rättsför. hallande, som utgör tvistens föremål, ingicks, va Hanqrgad, kan hinna komma på ekonomiskt obe: stånd: ) Hvar och en inser, hvilket menligt inflytande på affärslifvet denna långsambet i lagskipningen måste medföra... Förhållandet är ock så mycket anmärkningsvärdare, som i äldre tider, då rättsförhållandena voro färre och enklare än i vår tid. det likväl var långt bättre sörjdt för skyndsam het i lagskipningen. Så stadgade våra landskapslagar, att ting skulle hållas hvar sjunde dag. och iandslagen föreskrifver, att ett ting skulle hållas a hvar vecka under tiden från tjugonde dag jul vill nionde veckan i fastan, från walborgsmessa till midsommar och från mikelsmessa till adventet. Men sedan de sålunda bestämda rättegångstider efturhand blifvit allt mera åsidosatte, stadgades i 1614 års rättegångsordinantia, att häradsböfdingarne skulle hålla or dinarie ting we gånger om året, nemligen vid nyår, walborgsmessa och mikaeli, hvilket stadSER ligger till grund för hvad 1734 års lag härom innehåller. Uti ett den 31 Mars 1815 till K. M:t afgifvet betänkande föreslog lagkomiten, att-ingen domsaga borde hafva mera än ett tingsställe, beläget någorfanda midt i domsagan; att häradsrätterna skulle en dag i hvarje vecka eller åtminstone en dag i hvarje månad hålla session, hvilken borde fortsättas de följande dagarne, så länge målens mängd eller vidlyftighet det fordrade, samt att i dessa sessioner något vidare afbrott ej finge ega rum än vid 2 ferier om äret, från den 13 December till den 13 Januari och från den 1 Juli till den 1 September. Skulle vi kunna komma derhän, att, på sätt detta förslag innehåller, häradsrätterna ålades att sammanträda en gång i hvarje månad och fortsätta sessionerna så länge målens mängd eller vidlyftigbet det fordrade, så vore allt hvad man i detta afseende kan önska vunnet. Ett sådant stadgande öfverensstämde ock med hvad länge värit lag i Danmark och Norge. De olägenheter för nämnden, som uppstode genom de tätare sammanträdena, skulle kunna afhjelpas derigenom, att nämndens domföra antal inskränktes, så att bland häradets tolf nämndemän endast tre eller fyra turvis behöfde tjenstgöra. Vidare skulle utan tvifvel vara önskligt, om i hvarje län kunde erhållas särskild brottmålsdomare, hvilken borde å länets cellfängelse hålla ransakning med der förvarade för brott häkt-de personer. En fördel häraf vore, att ransakningsfängarne under hela ransaknimgstiden komme att qvarblifva i häktet, i stället för att de nu hvar tredje vecka få företaga ofia långväga råsor till det härad, der brottet blifvit begånget, under hvilka resor det för bevakningen är omöjligt att hindra -fångarne, som ofta forslas flera tillsammans, från samtal både med hvarandra och med främmande personer. -En annan fördel, som tillsättandet af särskilda brottmålsdomare skulle medföra, vore den, att möjligheten att erhålla skickliga brottmålsdomare ble Ive större. Om nemligen af brottmålsdomaren erfordras vidsträckta juridiska och psykologiska studier iförening med stor menniskokännedom, så kunna vi svårligen erhålla skickliga brottmålsdomare, så länge domarens tid mäste delas mellan afgörandet af civila tvister, hvilka fordra helt andra egenskaper än de nu nämnda, samt brottmål. Ock dock är numera, efter antagande af nya strafflagen med dess vidsträckta latitudsystem, behofvet af erfarna brottmålsdomare större än någonsin. Tjil en väl ordnad brottmålslagskipning höra juryinrättning och försvarare för de anklagade, men dessa saker torde ännu länge få höra till de fromma önskningarnes område. Då ändamålet med öfverrätterna är, att de felaktiga åtgärder, som af underrätterna kunna befö så snart som möjligt må blifva ändrade, så igeer det i sakens natur, att tillfället för den lidande att vinna rättelse i ett af underdomstol begånget fel måste blifva desto svårare, ju större afståndet är till den ort; der ändringen skall sökas. Hvad som hos oss ytterligar. ökar denna svårigbet, är att icke ens vid öfverrätterna finnas anställda sakförare, till hvilka en aflägse boende part kan vända sig undertrygghet att denne åtager sig sakens utförande. Det vore dertöre önskligt, om några divisioner af Svea och Göta hofrätter utflyttades till särskilda orter samt erhölle efter landskapens folkmängd afpassad domkrets, på sätt i Norge skett, hvarest år 1797 inrättades Å stiftsöfverrätter i stället för den Tförut varande öfverhofrätten. Redan lagkomitn anmärkte, att af allt hvad till svenska domstolsinrättningen. hörer ingen del är så litet utbildad oci för ändamålet tillfyllestgörande, som. protokollsföringen. Man lar, yttrar komiten, visserligen halt ett slags kontroll i sigte genom den justering, man mer eller mindre vilkorligt föreskrifvit, men man har ej rikligt insett hväri denna kontroll egentligen består, så länge intet annat: bevis på verkställd protokollsjustering kommit i fråga än en anteckning i samma protokoll, gjord af samma hand, som fört protokollet. Förhållandet är än i dag oförändradt. Det vore derföre af vigt, att föreskrift meddelades, ått protokoll ovilkorhgen skall för parter och-vittnen uppläsas samt bevis derom i varje blad af. protokollet skrifvas saf den, för vilken justeringen skett, eller om han ej kan eler vill meddela påskriften; af tvenne bland rätens ledamöter, hvilka ej haft befattning med protokollsföringen.