Aftonbladet – 8 januari 1866, sida 2

gamle soldaten, och det ångestfulla, upp skrämda uttrycket i: hans ansigte började lugnas, Tack vare Gud!4 stammade han, sde taga vård om mitt barn! Och nästan med cessa ord, förlorade han all sans och läg blek, stilla och orörlig vid deras fötter och hans hand kunde ej längre omsluta Roberts. Det blef en stand af djup tystnad och frågande blickar vexlades oroligt. Robert såg ovanligt och uppmärksamt i hans ansigte. När han granskat det så en liten stund, vände han sig till dem alla och sade med djup och nästan sträng röst: Hattarne af! Alla blottade sina hufvuden och stodo likt skrämda rådjur omkring den gamle soldaten, der han låg. Den röda jackan egde för dem intet löjligt nu. När den var ny och färgen klar, hade den varit med i stora bataljer. De frågade sig nu, om de verkligen hade gäckafts med denna förbleknade ;rasa af Englands ära och med denne döende hjelte. Jag trodde väl aldrig, att den gamle mannen skulle gå ifrån oss på det här sätet, sade en af dem med okonstlad ånger, annars skulle jag nog haft tand för tunga emot honom.4 Mrs Mayfield gaf nu befallning att bära nonom upp på gästrummet; och fyra starka andtmän, två vid hufvudet och två vid föterna, buro honom upp för SE och lale honom der på en snygg bädd. När Rahel såg det rena golfvet, den lilla mattan undt omkrin: sängen, de ljusa vjegarhe ich klara fönstren, samt de snöhvita laka. ien, som voro utbredda för hennes farfar. olde hon sitt ansigte och gret. och sade lott dessa två ord: — För sent! för sent! Rachel följde sin farfar upprör traps