Aftonbladet – 4 januari 1866, sida 2

skriflig rysning, som en qvinna skulle hafva förstått i grund; men som man ej kan be gära att någon man skulle förstå att tolka a hela sitt innehåll, så många saker sade en. Hickman, den sluge förföraren, som kände qvinnorna, behagade-tolka den som agg och personlig fiendskap mot honom samt begär efter hämnd; och som han misslyckats i sitt försök att muta benne, beslöt han nu att sörsöka öfverlista och förekomma henne. Det hände sig så, att just i detta ögonblick muntra röster började ljuda på alla sidor. Man hörde skramlet af bord, som buros ut från köket, och gästerna vid skördegillet började komma i annalkande till den plats, der Rachel och Hickman stodo; -hvarföre Hickman hastigt sade: Huru som helst, så tänk icke på att förråda mig — ty om ni det gör, skall jag ge er så godt igen, min sköna, jag skall geer så godt igen.4 Det tror jag nog, att ni förstår er på att Naga, var det kalla svaret. Seså, Rachelt, utropade Hickman med jämmerlig röst, i ögonblicket sänkande sin trotsiga ton, exponera mig icke för folket här, hvad ni än gör. Här komma de allesammans; åt Blåkulla med dem! Rachel svarade ej. Hon gick in i Hathorns hus, och inom nägra minuter voro borden uppställda straxt derutanför och lastade med allehanda välfägnad, och skördefolket började arbeta med knif och gaffel lika oförtrutet som förut med skäran, räfsan och högaffeln; och sålunda, på sjelfva den fläck af jorden, der Rachel hade sagt Hickman att hennes barn var dödt, och med det hennes hjerta, började, knappa tio minuter derefter, skramlet af knifvar och gsfflar, salfvor af bullrande skratt och ett: oerhördt itande. Och så händer det på mängen inskränkt skådeplats i den vida verlden — tragedi, komedi och farce spelas der skiftevis och alla på fullt allvar. Sålunda fortick skördekalaset med stor ifver; och efter je svitda rätterna gick det bästa öl vmkring