Aftonbladet – 30 december 1865, sida 3

Babet, Babet! ropade han och klappade händerna af glädje. Hon vände sig om och log vänligt emot honom och gick så fram och slöt honom i sin famn och kysste honom med svartsjuk ömhet. ?Du sa inte åt mig att jag skulle gå?, sade hon mellan tvenne lyckliga kyssar. ?Du skulle aldrig ha tänkt på att be Babet lemna dig — eller skulle du det, min skatt?? ?Nej?, förklarade lilla Carl raskt, ?och jag gret så fasligt, när du for din väg — nära på en hel timme? ?Ja, naturligtvis gjorde du det, ty om du också är lik din mor, sä har du dock din fars hjerta, min älskling. Gud välsigne dig!... Babet ska aldrig mera lemna dig — kom ihäg det.? Detta samtal, som i temligen hög ton fördes mellan dessa båda, väckte tvillingarne i deras lilla säng; men som de kanske voro för upga för att till fullo uppskatta lyckan af Babets återkomst, uppgåfvo de endast ett gällt skri, 8 m genljöd genom hela huset. Ögonblickligen öppnsdes dörren till det andra rummet, och Beatrice visade sig med ett leende i sitt ansigte. Kom in till din herre, Babet, sade hon, ?han önskar se dig.? Och medan Babet gick in, mumlande ?Nat rligtvis önskar han det?, tog Beatrice, sedan hon hade lugnat tvillingarne, en på hvardera armen och trädde, åtföljd af lilla Carl, som höll sig fast vid hennes klädning, in i rummet der Babet satt och gret af medlidande vid sin herres säng. ?Se så, inga dumheter!? sade Beatrice nästan gladt. Han är imte sjuk — eller, om han är det, så blir han snart frisk. Du skötte konom under hans sjukdom medan han var gosse, och du skall nog också bjöks