Aftonbladet – 29 december 1865, sida 3

Glädjeyttringarne i landsorten. Reformfesten i Upsata. Bland de flere förträffliga tal som böllos vid denna fes kunna vi ej neka oss nöjet att å:erge det, hvsrmred prcf. C. G. Malmström hbeledsagade skålen för födernaslardets framtid: M. H.! Jag har den är en skål för fäderneslerdeis framtid i 1 nya representationsformen, den nya ssordningen. Den nya representationen! I detta tilläggsord ligger, hvad som för ivången fosterlandsvän varit hufvudbetänkligheten mot det förslag, som nu är lag. Hvarföre öfvergifva en gammal. pröfvad samhällsforni, under hvilken Sverge hun nit en hög grad af pol!irisk utveckling och sann frihet, för en ny, om hvars verkningar man dock på sin höjd kar hysa förhoppningar. ej absolut visshet? M. E Jag vill ej länge a mig vid den frågan, huuvida det nya. representationens grundande på (ommuwunalväsendet. verkligen är så nytt, om de: icke fastmer är en återgång till det gamla, det illratldsta, det samhällsskick, som i vårt fäderneshnd ligger bakom historiens för. sta gryning och först längt fram i tiden fick vika för den rena ståndstörfattningen: ty onekligt är dock, att denna återgång till kommunerna för bss är något nytt. Men lika litet som något bör förkastas blott derföre, att det är gammalt, lika litet bör något förkastas blott derföre, att det är nytt. Alla de institutioner, som nu synas så vördnadsvärda genom sin ålder, hafva n gång varit unga, en gång bekämpats såsom opröfvade eller farliga nyheter. Sjelfyva den utbildade ståndsförfattningen var för 2!2 sekel sedan en nyhet. och hvad värre är. ew usurpation. för så vidt som den föregående lagstiftande makten aldrig dertill gaf sitt samtycke. Och hade våra förföder alltid hållit sig fast vid det som var gammalt och fornt. — jag undrar just, hvar vi då i detta ögonblick skulle hafva stått på civilisationrens bana? — Men grunrdläggarne af vårt nyare statsskick. Carl 1X. Gustaf Adolf, Axel Oxenstjerna och framför alla fäderneslandets fader Gustaf Wasa. de voro nyhetsmakare, bredvid hvilka Carl XV och Louis de Geer nästan se ut som konservativa. Men i sjelfva verket hafva alla dessa reformerande snillen äfven i viss mån varit konservati va; ty hvarje samhällsform, som skall hafva nå gon framtid, måste sträcka sina rötter tillbaka i det förflutna, måste der ega sin grund och stöd. Värdet af en ny samhällsform beror således derpå. om man från densamma aflägsnat. hvad som 1 en äldre, gående, ej längre motsvarat tidens behof och samhällets utveckling, men deremot i den nya upptagit, utbildat och stärkt hvad som i den äldre var lifaktigt. Uppfyller den nya riksdagsordningen dessa vilkor. så må vi ej oroa oss deröfver att den är ny. Vår ståndsriksdag har nu i mansåldrar varit vårdaren af vår politiska frihet; och med tacksamhet, med sonlig vördnad. må vi erkäpna, att den åt sina efterträdare lemnat ett rikt arf. Men fråge vi, om det just är i egenskap af ståndsriksdag, som den uträttat sin höga mission och vårdat frihetens heliga eld. så torde svaret icke så säkert blifva jakande. Jag vill ej bestiida, att under vissa tidsförhål landen ständsföfattningen varit den lämpligaste och samhällsfönållandena bäst motsvarande for men för det poltiska lifvet; men jag vill dock erinra derom, at ståndsriksdagens kraste tider äro dels de äldsta, då ståndsbegränsningarne ännu ej voro riktigt skarpt utstakade, dels de sista, då ståndsskilnaderna dag för dag allt mer utplånats; men att deremot de tider, då ståndsandan varit starkast inom riksdagen och ständernas makt stösrst, varit Carl XI:s förmyndarregering och frilhetstiden — tidehvarf, som man på en glädjefestt som denna icke gerna erinrar sig, och som be:gge slutade med enväldet. Det var vid begge tiillfällena en och samma tvistefråga, hvars bezrbetande användes till att bereda frihetens temporrära undergång: trälseoch ofrälsefrågan. Måhända tänker man, att denna fråga i våra dagar ej mer skulle kunnat väckas till lit. — Kanske! Mem jag bekänner, att jag för några veckor sedan med bäfvan tyckte mig förnimma dånet af den amnalkande stormfogelns vingslag. Lofvad vare Gud och tack vare de nu foörsamde ständernas hofsamhet och vishet — faran aflägsnad ochh det ej för ögonblicket utan för alltid! Det berättas, att en af reformens aktningsvärdaste moståndare, vid underrättelsen om utgången af adeelns votering i går åtta dagar sedan, smärtsamu utropat: Finis Polonize!? Vi vilja upptaga hians utröp, men med fröjd upprepa det: Finis; Polonie! det är slut med det inre Polen hos oss, slut med den tvedrägt och split, för hvars återuppväckande vi aldrig kunde vara säkra, så länge landets lagstiftande församling var sammansatt af karaktersskilda, privile gierade men likberättigade klasser. Riksdagen har varit frihetens och den politiska utvecklingens värn och verkstad, icke derföre att den varit en ständsriksdag. utan derföre att den varit en riksdag, en riksförsamling, der offent or mr oc