Aftonbladet – 27 december 1865, sida 4

i tro, att vi i och med detsamma vända oss till rela den opinion, som ötver oss uttalat förkatelsedomen. Ingen torde vilja förneka oss rättigheten att ka bilda oss en ötvertygelse om en fosterländsk ifstråga. — Aflägsnade från de inhemska partitridernas medelpunkt, och med blicken fästad vå den vilda, otta nog förtviflade politiska kamp, om under en följd ar år utkämpats blott några immars väg från oss, i vårt broderlands hutvudtad, torde vi icke saknat hvarken uppfordringar ler tilltälle att med ostörd uppmärksamhet föla den diskussion, som förts om fosterlandets igtigaste angelägenhet. Vi ha efter bästa förnåga sökt pröfva skäl och motskäl, och vågat luta oss till den mening. som blifvit uttalad af! å mången bland fosterlandets ypperste män, att let k. representationsförslaget i sm oförändrade orm bort förkastas, emedan det leder ej blott ill splittring mellan de intressen, hvilkas eniga amverkan vi hittills haft att tacka för vår lycka. tan till det slags splittring, som under olika ormer eger rum. om vi ej alltförmycket misstarit oss, I båda våra öfver sitt samhällsskick jubande broderländer: detta förhållande nemligen, utt ett enda samhällsintresse, genom grundlagsvud gjordt öfvermäktigt, tvingar de öfriga att antingen lefva af det förras ädeimod, eller ock tt sluta sig tillsamman till en kamp på lif och löd för sin existens. Att kämpa för sitt lif är ;j att lefva; och om än en sådan kamp någon säng kan se ut som politiskt lif, kan den ju också antingen vara eller under vissa förhållanlen blifva en politisk dödskamp. En del af lessa fosterlandets intressen äro de som måste igga oss närmast om hjertat. De vetenskapliga ntressena ha mången gång mom vårt land behöft kämpa, men vi ha också sett dem i de flesta fall segra; framförallt hafva svenska folkets representanter blygts för att låta dem tigga. nnu har ej intelligensen hos oss blifvit ett skymford, och ännu har ingen danneman på svensk riksdag djerfts yttra, att vi borde makalemisera vägarne med våra konstskatter. 1) Trodde vi oss inse, att dessa fosterlandets dyrbara intressen vore hotade genom det ny a förs ts praktiska konseqven: tillerkänner man oss ttigheten att ega en öfvertygelse; hvarför då undra eller bedröfvas? öfver oss. om vi, i de! ögonblick vi mottogo underrättelsen, att detta förslag blifvit lag. trodde hellre böra fira stunden med en varm önskan för fosterlandets framtida lycka än med obetingadt jubel? Vi hysa dock inga anspråk att vara statsmän. och om den vigtiga frågan hafva fosterlandets män kämpat i tvenne läger; men om sättet varpå denna fråga blifvit genomdrifven, tillåt: vi oss hysa en öfvertygelse. som af ingen auktoritet torde kuude rubbas. Det har ibland oss anmärkts såsom en inkonseqvens, att vi helsade det nya törslaget med en glädjetest. Men vi gjorde detta al samma skäl, som hvarje ärlig svensk man, ej blott emedan förslagets framläggande var en yttring af en i häfden sällspord harmoni mellan regering och folk. utan också emedan detta förslag hvilade på en teori. då deremot vär fyrståndstörfattning ej längre af någon förnuftig statsteori kunde ens försvaras. Hvad åter denna teori kunde innebära skulle många fler än vi först sednare börja att betänka. Och när det med fullvigtiga skäl anmärktes. att denna teori. som förde i sin sköld devisen: ett enigt folk, kunde leda till motsatsen: ett splittradt folk; att den jemlikhet. som denna teori begagnade på engång som lockfågel och murbräcka, egentligen var en jemlikhet med modifikation; att den principielt fastställde ett enda mhällsintresses öfvervigt; att denna teori slutligen ej kände någon annan garanti mot faran af de öfriga intressenas förtryck än en förhoppning om den grundlagsenligt öfvermäktiga samhällsklassens ädelmodiga lynne: skulle man då ej låta entusiasmen svalna? Skulle man för blotta fåfängan att ega ett nytt. bygdt på denna så starkt angripna teori, sätta det bästa vi egde på spel. vilkoren för en harmonisk utveckling at alla berättigade intressen? Och om å andra sidan detta intressenas förtryck och splittring fak tiskt had blitvit så småningom en omöjlighet hos oss, eller om tillvaron af adelsoch prestvälde, det enda som kunde komma i fråga, för hvarje bildad svensk var blifven en lögn. om också denna åsigt ännu stod inplantad hos våra skandinaviska bröder som en dogm: hvarför då dessa frenetiska anfall mot en adel hvars makt tidsandan för längesedan krossat och som nu stod på väg att omsmältas till en beståndsdel af vär nationella märg och blod? Och om slutligen den allt lifligare politiska diskussionen om det nya gick hand i hand med en allt klarare insigt i nödvändigheten att reformera det gamla — och hvem vill neka detta? — så. fråga vi: hade det icke varit klokt och ett fritt folk vär digt att ännu några år behålla det gamla. som var praktiskt. om också de nyare statsteorierna vuxit från detsamma, och under dess egid låta denna diskussion och detta vaknande politiska medvetande på ett normalt sätt få utveckla sig? Men hvad skulle ske? Stormen har tystnat, segerropen till en del också, och ögonblicket torde måhända vara inne, att vi något hvar fråga oss sjelfva: hvad har skett? MA det tillåtas oss att yttra ett ord om hvad vi från vår undangömda ståndpunkt tro oss hafva iakttagit. Vi ha sett en och annan af åra tänkande statsmän, om hvilkas karakter nnu ingen vågat hysa ett tvifvel. med hela värman af en glödande fosterlandskärlek och med stöd af ett lifs erfarenhet ej blott om vårt eget utan o om våra skandinaviska bröders statsskick, yttra ord i fosterlandets vigtigaste fråga, hvilka man knappt vårdat sig om att riktigt uppfatta; och vi ha å andra sidan sett tänkande män lägga händerna i kors, öfvertygade om att helt t styrer Gud allt till det bästa. ty ännu ega vi en förständig och sjelfständig representation. Vi ha sett en opinionsstorm växa upp. närd af pressen. men intet försök att stilla denamma, utan möjligen medelst förständiga och äl skrifna broschyrer — lika klokt ungefär. som om man midt ibland bränningarne och vid orkanens annalkande satte sig ned att hålla förr. läspingar öfser navigationen. Visste man då icke att pressen är och bör vara i hvar mans hand och att afhandlingar blott kunna läsas af ett fåtal? Jo. men man hyste ett orubbligt förtroende till representationen. Och vi ha vidare sett opinionslarmet öfvergå till formlig skallgång. och en del af denna representation, ringad och hbetspd, likt ett skadligt rofdjur, tryckt nesifrån r och från ofvan, till den slutligen dignat ned och uppgifvit andan, hvarefter villebradet. krönt med medborgarvkronor. burits omkring itriumi och prisats såsom ädelt. Eller för att tala utan bild: en icke obetydlig del at det tria Sverges fria representanter har vid afgörandet af fosterlandets vigtigaste fråga lagt sitt ja i omröstningsurnan med tillägget: detta är icke mm ötvertygelse. cetta gör jag nödd och tvungen. Historien må döma. huruvida detta sätt att gå tillväga var nödsändigt; men om än domen så skulle utfalla, så bekänna vi öppet, att ett sådant afskedstagupde ar det gamla. som utgjort vår stolthet hvarje gång det i farang ögonblick visat sig fritt och oförtäradt. vare sig under opinionsstormar eller konungahot, ej kan inge oss någon Just att glädjas, och gm detta afsked tillika skall vara en antydan om arten al det nya, så bekämna vi lika öppet, att vi ej ens a lust att hoppas. ap har påstått, att vi äro de ende, som förblifvit glädjelösa vid den stora tilldragelsen. Vi tro det ej. Vi tro fastmer, att i vårt land finnas tusenden, hvilkas sorg, om den kunnät tramträda ur det tysta, måhända skulle hafva fördunklat glädje-eldarne. Man anklagar oss för bristande entusiasm. Vi erkänna anklagelsens riktighet, om den är en anklagelse, och kunna vlott tillägga: visa oss ett baner, på hvilket ej blott står skrilvit idgens mången gång tvetydiga maktord, utan bre-!vid törta Ord ett annat som hetes tylbet, ther att kämpa deen tj blott med