Aftonbladet – 23 december 1865, sida 2

mr Gervoise hade skrifvit det. Vi måste vara rättvisa och tillstå att den stackars da men icke hade någon aning om att hon kom till ett ungkarls-hushåll; och då mr Gervoise kom ut för att taga emot henne och till svar på hennes frågor helt kallt sade att hans sonhustru icke var hemma, såg hon, men förgäfves, den snara i hvilken hon hade fallit. Kors i alla tider!? utbrast hon. ?Jag hade ingen aning — jag kunde aldrig föreställa mig — att ni var allena. Hennes första ingifvelse var tydligen att åter sätta sig upp i vagnen, som hade fört henne dit; men mr Gervoise gaf henne icke tid dertill; mildt, men envist höll han fast i hennes arm och förde henne in huset. Bara hon väl var der, så visste han att han hade henne i sitt våld. Middagsbordet var dukadt, och Antony, som var mycket allvarlig och städad — han hade fätt förhållningsorder af mr Gervoise och fann ett nöje uti att för en gång spela en sådan roll — förtjusade genom det artiga och uppmärksamma i sitt sätt. Hvad mr Gervoise sjelf angår, var han oemotståndlig. Han hade helt plötsligt återfått sina fina och nobla manr och utöfvade ännu en gång tjuskraft på ett qvinligt hjerta. Och dettill kom ytterligare Carnoosies stor het och prakt. Allt sedan miss Jameson blef utdrifven ur detta paradis, hade hon sörjt och begråtit sitt öde. Aldrig hade hon återfunnit dessa höga och präktiga rum dessa tysta och aktningsfulla tjenare, dessa vidsträckta egor, som voro så vackra och skuggrisa; men hvad som kanske hon mest saknat, var Panels makalösa anrättningar — denne Panel, hvars snille endast mognade med åren och aldrig förlorade sin ungdomliga kraft och rikedom. Ack, att få lefva och dö i ett sådant hus som detta! Mr Gervoise såg ögonblickligen att segern var vunnen; men han tyckte om att långsamt njuta af sin triumf, och yttrade derföre ingenting före den tredje morgonen. (Forts.)