Aftonbladet – 22 december 1865, sida 1

— —---z-Z-.v.-iz— NN NV uNi ska finnaX, började bon, men stannade plötsligt; det var doktor Rogerson, som stod framför henne! De vexlade förvånade blickar. Var detta egarinnan afj Carnoosie? Var denne apotekare, som höll! en liten butik, den man, som förr hade skrifvit ett M. D. till sitt namn? Mr Gervoishade sannerligen kufvat och förödmjukat dem båda. Han hade plundrat henne på bennes arf och drifvit den andra från hans hem, en vanhedrad man. Beatrice hemtade sig först. Ni ska finna min man mycket sjuk, eade hon; och till Gilbert yttrade non: Detta är doktor Rogerson.? Doktor Rogerson, som dock numera endast kaliede sig mr Rogerson, närmade sig sjukbäsden. Hans blickar sade Beatrice att hennes man var mycket siuk. Hans tveksamma språk bestyrkte denna hennes för modan, då hon följde honom utför trapporna. Vi ska nog få honom på benen igen! sade han och försökte att tala gladi och muntert; men det kommer att d:a någon tid. Beatrice lyste honom ut helt mekaniskt och stod elt ögo blick qvar i dena öppna porten. då han hade aflägsnat sig. Lutten ver frisk och klar, morgonen hade redan börjat att gry, stjernorna slocknade en och en i sender, gaten var tyst och stilla, och träden ute i trädgården reste sig mörka och Ingna mot åe slumrande husen. Beatrice stängde dörren för denna lugna tafla och steg in i selen för att samla sina tankar. Hon såg vid det ljus, gom hon hadelemnat brinnande på bordet, den stol i hvilken bennes man hade suttit några timmar förut med barnen omkring sig. Hon erinrade sig den varma känsla af lycka som då hade fyllt hennes bjerta; och hon föll ned på sina knän, knäppte ihop sina händer och bad lidelsefullt, nästan förtvifladt; ty i denna stundens ångest kände hon som om den välsignelse hon hade nedkallat, hade förvandlats till en förbannelse. Beatrice hade ansett det för omöjligt att hennes man