Aftonbladet – 16 december 1865, sida 3

som för ett årtionde tillbaka träffade en af mina vänner. Historien är helt kort, Han anmodades af en förläggare att lemna bidreg till en julkalender och fick äfven ämne: uppgifvet, fom skulle behandlas. Förn hade blifvit mankerad af en annan författare, det var i yttersta stunden, och han anmodades att skynda sig. I följd deraf tog hsn patven till hjelp och infann sig dagen derpå med manuskriptet, sos tucksamt gillades. Hvad fordrar ni i ar: vode?? — 750 rdr. Åh, ni skämtar, 50 rår för ett arbete, som blott upptagit vågra få timmar! — Herre?, svaraded:n. urge författeren, återtog manuskriptet och slet det i bitar, att ho kunnat skrifva det på några timmar har kostat mig 15 ärs studier och åtskilliga tusen rår. Sedan dess har han sldrig skritvit i någon juikalender. Konung Leopold i Belgien, som nyss afsomnat, bar från alla sidor tönt ett törtjent erkännande af sina, visst icke stora, men goda regentegenskaper. Att detta icke elltid i lika mätt kom honom till del under hans leinad, är kändt. Af sitt folk var han ulliid älskad och vördad, men de europeiska statsmännen tyckte icke riktigt om hans personliga inblandning i den konventionella diplomatikens görande och låtande, och de gätvo honom, i anledning af huns talrika resor för att söka tillrätraställa uppkomna konflikter, vedernemnet ?den krönte kurire Icke heller saknades stickord om hans så kallade Ppopularitetejagt? — ett nemn, uppfuanet af dem, som alltid bli äpgsliga ä snart konuogar och prinsar visa lust att stå väl med folket. Sjelive skulle uppflinnarne visst icke ha något emot att eya litet popularitet, ty det kännes alltid angenämt et vara omtyckt, till och med af så lupipna varelser som iolket?, men då de ieke sjelive hittat rätta vägcn, så kunna de icke nian barm te andra vinna hvad de sjulfve fätängt eitersträfvat. Gnizot yttrade n gövg, ett en statsman våga vara impopulär; men af denna i sig sjelf alldeles riktiga sats tyckes man på vissa håll ha gjort eu anuan, eller att en statsman bör söka vara impopulär, och så snart en furste gör något, som smakar aldrig så litet af popularitet, för man genast höra grymtas irän hvarsn sen buske. Det är en döende verldserdnings qvidande öfver en ny tidsandas erötringar. Julen tillstundar, med fröjd och fester för mänga, med sorg och oro för ännu flera, ty han har vintern 1 fett sällskup. Frankrikes störste lefvande skald hur i sina Feuilles dautomne skildrat en af lifvets bittraste pröf ningar i denna vackra vers: Suigneur, pråservez-moi, pråservez cenx que jaime, parents, amis, et mes ennemis måme Dans le mal triomphants, De jamais voir, Seigneur, let sans fleurs vermeilles, Le cage sans oiseaux, la ruche sans abeilles, La maison sans entans! Fråres, (Rädda mig, rädda dem mig äro kära, Herre! och dim, som hat emot mig bära, Rädda älven dem n att se en blomlös sommar i naturen, Kupan utan bin och utan tåglar buren, n barn sitt hem!) ?La maison sans enfans?, med öfverflöd ef detta bivete goda, är en stor olycka; men hvad är då ett hem, ölfvertullt med barn, och med brist på iiveta nödtorft? Må de förre, och ännu mera de som ega bäde barnens och rikedomens signelser, I dessa dagar kasta en blick på ätskilliga al Bisia sidornas anuonser i tidningarne, eller, innu bättre, besöka nägra af de hem, fom der skildras. barnlösa rikedomen och en ny för den barnrika.