Aftonbladet – 16 december 1865, sida 2

bär förhoppningar för framtiden, löften om kommande mognare frukter. Hvad som särskildt på det fördelaktigaste utmärker honom är hans eleganta, värdade och flytande stil, som tillhör något af det bästa i den vägen vi på sednare tiden sett i vår litteratur. Hans uppfinningsgåfva som novellist synes ej vara af det mera framstående slaget, Ätminstone att döma at de två stycken: Dimmor och dagrar och Små hemligheter från en småstad, med hvilka hättet begynnes. De äro bäda väl mycket vanliga, men ledigt berättade. Deremot räkna vi obetingadt för fattarens Sommarminnen, en skildring af en Tysklandsresa, som upptager drygare delen af boken, till verkligt goda arbeten. Hans utmärkta berättareeller rättare causeur-gåfvor, hans öppna blick för det karakteristiska i naturoch menniskolif, hans glänsande goda lynne och historiska sinne ha i dessa bilder sammansmält till ett helt af angevämaste art, icke minst behagligt der ör, att det framträder utan några anspråk. Med oförminskadt intresse följer man touristen genom det dammiga Berlin till Leipzig och Dresden, beundrar det sachsiska Schweiz, fördjupar sig i Prags oamla minnen, kastar en blick på Marienbads originaler, njuter af det trefliga Miänchen, beekådar den storartade alpnaturen från Rigi, ryser åt Homburgs spelmysterier, fjusas af Rhens omvexlande panorama och — återvänder till hemlandet. Hvad vi särskildt tacka författaren för är den fosterländska stämning, som öfverallt genomvärmer hans skildringar, och hvilken satt sitt uttryck i det gamla goda ordspråket: ?Borta bra, men hemma bäst?. Fiesco eller sammansvärjningen i Genua. Sorgespel i 5 akter af Fr. von Schiller. För svenska scenen öfversatt af Oscar Wijkander. (Stockholm 1865.) Det kan ej vara vår mening ait här utförligt framhålla betydelsen ar detta Schiilers ungdomsarbete; det blefve att onödigtvis upprepa allbekanta och dessuiom ej så längesedan framburna saker. Stycket gafs nemligen för ett par år sedan i foreliggande bearbetning, och pressen begagnade gä tillfället att uttala sig derölver. Hvad man bäde då och vid andra tilllällen allmänt kommit öfverens om, är, att detta sorg: spel ingalunda tillhör antalet af skaldens yppersta arbeten, utan eger sitt största värde som en länk i hans anclig., storartade utveckling. Emellertid kan det ej skada, att även sädana arbeten som detta införlifvas med vär litteratur, när de härröra från en ur kultursynpunkt så framstående skaldepersoulighet som Schiller. Sjelfva svagheternau i stycket kunna blifva af indirekt gagv, derigenom att de varna för efterföljd. Om öfversättningen är Öfversättaren har öfverellt lyckligt bevarat originalets kraftigt poetiska och bildrika epråk; och vi hoppas, att han snart skall skänka oss lika våraade och smakiulia öfversättniogar af ändå mer framstående skaldeverk än dette. Skizzer från Norge. Öfversättning. Stockholm på L. J. Hiertas förlag 1565. Under denna gemensamma titel har nyss utkommit en liten volym innehållande en svensk öfversättning af H. Schulzes Fra Lofoten og Solör? samt En Jeegers Erindringer? af Bernhard Herre. De uigöra båda skildringar från Norges folklit och natur; men medan den förste författaren rör sig bland Lofotens klippor och berättar oss om kampen mellan dess modiga söner och Ishafvets stormar, eller gör oss hemmastadda bland folket i det gamla Solör på gränsen till Wermland, upprullar den andre för oss taflor af en mjukare färgton som glidit förbi hans öga och fästat sig i hans minne under jagtfärder i det Söndenfjellske Norge. De äro båda särdeles intressanta berättare. Det har sitt eget nöje ett en vinterdag när stormen hviner omkring knuten och brasan sprakar muntert i kakelugnen läsa om detta lif under polarcirkeln som når sin höjd under den skarpaste Januarioch Februarikölden. Då iofaller nemligen de stora torskfliskena på Lofotebankarne, som dit samla ofantliga skaror af fork från Norges alla kuster. Vi få här en mängd intressanta detaljer om dessa verldskunniga fisken, alltemellanåt späckade med lifliga och humoristiska teckningar af folktyper, äfventy: och naturscener. Inflätade med dessa förekomma i berättelsens begge afdelningar ett och annat stillebensstycke, som i äskådlighet, humor och täckhet ej är ovärdigt en Tidemands pensel. Vi erinra endast om det lilla graciösa stycket Posten kommer: alla figurerna iro här så väl tecknade attt man tycker sig se dem lifslefvande inför sig. I skizzerna från Solör grupperar sig ailt omkring den andra af folkets hufvudsysselsättningar: skogsbruket och timmertrafiken, Landskapet och figurerna äro här andra, men troheten i deras återgifvande är densamma, antingen vi med författaren följa de raska flottkarlarne på deras lifsfarliga arbete, göra en tripp inåt skozarne på timmermärkning, deltaga i en elgjagt, se skogspatronerna och grossörerna då de I Sankt Hans? söka öfverlista hvarandra, eller höra vår författare med en viss förkärlek uppdraga en karakteristik af den godhjertade och hflige Solungen. Huru popuiära dessa skildringar blifvit i Norge, synes äfven deraf att en ny och tillökt upplaga i dessa dagar der utkommit. — Mihlerts Historiskt-Geografiska Atlas med 22