Aftonbladet – 15 december 1865, sida 3

om ej :deln gjorde detsamma, derför uppsköt det — mera fegt och jesuitiskt, än irimodigt och kristligt — sin omröstning, tills adelns egt rum. Adeln, som är relativt talrik och sammansatt af individer, hvilka lefva under de mest olikartade vilkor, var delad i två unzefär lika stora partier. Vi hafva fått det intryck, att det var fruktan — af olika slag, men dock mest fruktan för att förlora ännu mera — som skaffade dem majoritet, hvilka inom adeln röstade för förslaget. Att majoriteten endast var ringa är alldeles likgiltigt, liksom att en del adelsmän och ett tjog prester skola ha nedlagt reservation mot den nya författningen, troligen beslägtad med den, som de sju utfärdade hos oss år 1849. Det är helt visst ett slort steg framåt, som Sverge har tagit, och det är ett sådant steg, att det blir det svenska folkets egen skull, om det ej blir till välsignelse. Den nya författningen är egnad att väcka till lifs hvarje god kraft hos folket, och den ger dessa krafier tillfälle att verka. Högsin nade män — De Geer, Gripenstedt och Manderström — hafva utöfvat ett lyckobringande inflytande på Carl VV, och denne konung har sjelf visat ett äkta konuhgsligt sinnelåg. Han har lika litet som på sin tid Fredrik VII varit karg på sin frihetegåfva. Har han icke bjudit fullt så rundbgt som vår folklige konung, eå bör man minnas, han hade mindre makt att erbjuda och ati förhållandena äfven i andra hänseenden förete olikheter. Carl XV skall för denna handling bli älskad af sitt folk och med tacksamhet ihågkommen af sena slägten, likasom Kong Fredrik den Dansket hos 0ss.4