Aftonbladet – 14 december 1865, sida 2

den medtiäflare, som hade trängt ut honom. Men den man, som har hustru och barn, måste tåligt finna sig i sitt öde och får inte hysa någon öfverflödig stolthet. Äfven för dessa älskades skull hade Gilbert icke kunnat begå en låghet, men en god hyresgäst hade han icke råd att stöta ifrån sig. Vi måste då således resa?, sade Beatrice sorgset, i det hon hopknäppte sina händer öfver knäna och såg ned på det lilla hemmet dernere; ?vi måste således öfverge detta gröna och trefliga Verville, der ja har varit få lycklig, att både Carnoosie oc mitt forna lif förekomma mig endast som en dröm. Må så vara då! Hvarthelst vi gå tillsammans, der skall jag känna mig lyeklig. Skall jag väl någonsin kunna glömma den förtärliga afton, då jag satt här och såg solen sjunka ned i hatvet, sedan du hade gått ifrån mig? Jag trodde att allt var förbi, att mitt lif var slutadt. Ett så djupt och hemskt mörker tycktes ha lagt sig ötver min lefnads stig. Efter denna och efter den andra grymma sorgen, min sttackars mors död, är jag i stånd till att bära och uthärda allt. vi skola slå upp vårt bo i Kensington, Gilbert, och der kunna vi få ett nytt trefligt hem. Kommer du ihåg huru lyckliga vi voro der som barn, och huru god du var emot mig? Men när var du ipte god? Ack, om jag har haft många bittra sorger, så ha de dock alltid varit blandade med en stor välsignelse — och det är du, Gilbert! det är du!? ?Smickrerska! sade han leende. ?Det är inte smicker, Gilbert. Du har gjort mig mycket lycklig, och om sorgen är god för någon, så är dock aldrig en allt för stor sorg helsosam, och för lynnen sådana som mitt verkligen högst skadlig. Gilbert?; tillade hon haltigt, äg vär nåra mig