Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

tienter hade öfvergätt till den nye läkaren, och Pierre hade varit en af de första. Det är bra, Babet?, sade Beatrice med en något svag stämme; ?du kan nu gå.? Men då Bubet hade aflägsnat sig, såg Beatrice på lilla Carl, som ännu lekte på golfvet, på tvillingarne, som ännu sofvo i vaggan, och då tanken från dem leddes till hennes man, kände hon ett stygn i sitt hjerta. Efter ett ögonblicks förlopp reste hon sig upp och smög sig sakta upp till honom. Hon öppnade dörren, men han var sysselsatt med ett eller annat experiment och hörde henne icke. Beatrice kände sig smärtsamt berörd, då hon erinrade sig huru hon hade kommit till honom i laboratoriet på Carnoosie den morgon som följde på hans ankomst till Carnoosie. Då var hon rik — rik, glad och ädelmodig; och bon erinrade sig huru Gilbert hade undvikit den rika flickan och stött henne ifrån sig. Nu var hon hans hustru, och de trenne barnen dernere vore hennes hemgift till denne öfveransträngde och hårdt pröfvade man. Får jag komma in?? frågade hon sakta och nästan ödmjukt. Om du får komma in?? sade han och vände sig om med ett leende. Det varen besynnerlig fråga !? Hon kom fram till honom, slog sina armar kring hans hals och sade med en viss häftighet : Gilbert — Gilbert, hvarför gifte du dig med mig??? Hvarför ? upprepade han och lätsade som om han toge hennes fråga efter bokstafven. Jo, jag tror minsann att det var derför att du hade svarta ögon och kärleksgropar i kinderna. Jag tror det, men jag är inte riktigt säker derpå.? ?Ack, Gilbert, skämta irte; det är nu inte tid för skämt. Jag vet hvad du länge har dolt för mig. Hvad är det för en ny doktor som sköter arrendator Pierre ?7 Vi kunna inte hjelpa det, Beatrice, och hvad vi inte kunna bjelpa, det göra vi klokast att finna oss uti. (Forts.)