Aftonbladet – 13 december 1865, sida 2

kunna vi följa Babet. En vagga står på golfvet, och i denna vagga, öfver hvilken Gilbert Intar sig, ligger icke ett, utan två barn. Tvenne tvillingsystrar, vackra som en dag, sade Babet siolt, och så lika herrn, som tvenne bär likna ett par audra. Gilbert! ljöd Beatr:ces svaga stämma. Genast var han vid hennes. sida. Du kommer att bli slideles nedtyngd af oro och bekymmer. Hustru och tre barn! Stackars Gilbert! Stackars Gilbert log och påminde henne att Han, som sänder barnen, älven sänder medlen till dera; försörjande. Åh, det är inte för nöd och brist jag fruktarX, svarade hon, men du får så myc ket ait tänka på. Du är så förändrad. Herrn har blifvit litet magerX, sade Babet och blandade sig i samtalet; men han ser lika bra ut söm någonsin förr.4 Det var en karakteristisk sida hos Babet, att hon hyste en liflig, nära nog svartsjuk beundran för herrns? vackra utseende. Gilbert skrattade, Beatrice log matt, och ingenting vidare yttrades. Men då Beatrice blef frisk igen och kom upp, tyckte hon sig alltmera tydligt finna alt en stor och märkbar förändring hade försiggått uti Gilberts utseende och lycne. Han såg mager och blek ut och ehuru han aldrig var ovänlig eller ens retlig till lynnet, var han dock tyst och, eiter hvad Beatrice tyckte, dyster och tungsint. Hon frapperades äfven af ett besynnerligt faktum: Gilbert var så mycket hemma. Hvad kunde ha händt? Verville var ett litet och obetydligt ställe — en verklig by — och Beatrice förde ett ensamt och tillbakadraget lif, som icke gaf henne synnerligt tillfälle att höra några nyheter. Mären var enkling, godsegarne i trakten voro antingen bönder eller bodde de icke på platsen; och tre af de damer Beatrice kunde ha besökt ville hon icke göra mera än en kall och formlig visit; ty den ena var Lucie Joannes mor, den andra hennes tavt och den tredje Lucie i egen