Aftonbladet – 12 december 1865, sida 3

tt supplicera om en billet de faveur, hvilen för tom inbesparar 5 å 6 francs, under let den bortlupna tiden är värd minst tjugu sånger den summan, Det är till den svart framträdande Lanerne magique, ett nytt feeri i Chåtelet, som let nu gäller att skaffa sig bilets de faveur. Det blir ett skådespel af ännu icke ensj mad glans. Direktör Hostein skyr inga kostnader och har ibland annat engagerat rehundra unga flickor, hvilka skola förväxa senom sin bländande skönhet. Men direkören behöfver icke kosta mycket på deras kostymer, ty dessa skola göras en half aln sartare upptill och en hel aln kortare nedill, än hvad hittills varit brukligt, och lock har det äfven förut såväl i Chåtelet, som i Porte-:aint-Martin och i många andra teatrar just icke varit något öfverflöd på ;yg. Alit detta naturligtvis för att motarbeta lyxen. Kejsarinnan sjelf arbetar med stor ihärdighet mot lyxen. Då Victorien Sardou hade nåden i Compiegne förevisa sin Famille Benoiton, hvilker, såsom vi redan hört, också arbetar i samma syfte, lärer hennes majestät hat va yttrat tilldramaturgen, att hon med stort välbehag såg hans försök att gissla fruntimmernas öfverdådiga toileter. Det är också hvad jag sjelf föresatt mig, lärer kejsarinnan hafva sagt, och redan förliden vinter sökte jag genom eget exempel gifva en nyttig lärdom i det afseendet, men nu i vinter tänker jag gå ännu längre. Det skall blifva intressant att se huru längt majestätet ämnar gå. I Compidgne her hofvet helt intimt roat sig med ett sällskapsspektakel, en slags revue eller nyårspjes, författad af markis de Massa och som gjort pyramidalisk lycka. Pjesen heter Caesars Commentarier och spelas af den kejserliga aristokratiens finaste blomma med kejserliga kronprinsen såsom orenadier i spetsen. Furstinnan Metternich har, försäkras det, med förvånande naturtrohet spelat kusk. Orkestern utgjordes af ett piano, som trakterades af furst Metternich. Jag har icke hört om markis de Massa ämnar söka sig in franska akademien efter Dupin, men det berättas, att Victorien Sardow vid ett besök, som han nyligen-gjorde i Passy hos Jules Janin, blifvit af den sistnämnde tillfrågad, om han, Sardow,. skulle uppträda såsom kandidat till akademien. Icke förrän ni ger mig er röst?, svarade Sardou fint och artigt såsom det höfves en rekryt inför en veteran. ?Då lärer ni väl aldrig komma dit, skall Jules Janin hafva svarat, enär jag för alltid afstätt från tanken på akademien.? Mitt causerie tröttar er kanske? Jag slutar för i dag, ehuru jag icke haft till fälle att berätta stor del af. hvad som för närvarande sysselsätter Paris och ej hunnit säga ett enda ord om den förskräckliga amputation, till hvilken ett kejserligt dekret dömt Luxenbourg-trädgården. Ehuru pämnde trädgard är så frisk och lefnadsglad, som tänkas kan, skall den likväl undergå en operation, som helt obarmhertigt kommer att göra den till en ofärdig stackare. Hvarföre? Det har allmänheten omöjligt kunnat förklara. Man gissar att der skall byggas några nya kaserner, men som regeringen pu har åtmivstone gjort en liten början till krigsmaktens förminskande, kan den väl ej behöfva flera militärkaserner. Nog har man länge talat om ett förslag att bygga studentkaserner i Paris, men jag har svårt att tro på det talets tillförlitlig het. Det skulle, säges det, vara meninger att bygga stora hus, i hvilka de respektiva fakulteternas lärjungar skulle inkaserneras. fördelade i kompanier och med hvar sit nummer samt under uppsigt af professorer. qvartermästare. Det blef då helt andra ka serner än t. ex. gamla Caramanien i Upsala, der vi icke hade nummer och inga qvar termästare. Tänk om man i Upsala fick höra talas om professor Olivecronas kompan eller om professor Mesterstons eqvadron elle: om docenten Nybloms korporalskap!