Aftonbladet – 12 december 1865, sida 3

Causerier från Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) I går afton var jag i Valentino — pi vet: den stora salen vid Rue Saiut-Honor, der Paris konsumerat så mänga hundratusen skosulor. Salle Vallentino var en lång tid, om icke den elegamtaste, dock den mest besökta vinterbal-loskal och täflade i lifligbet med sjelfva Prrado, studenternas eget Prado. Nons allorns pincer un leger cancan, hette det unggefär tre gånger i veckan , och det bar iaf till Valentino, der man försökte göra sig riktigt uppsluppen i quadrillen. Bakom mwuwnicipalens, den anständigheten i det längsta uppehållande stadsmilitärens rygg hade man i Valentino alltid tillfälle till en leger cancan?, och gick nämnde auktoritet till buffeten för att skölja ned dammet och med en liten canon skärpa sin ob ervationsförmåga, började man snart öfvergå till dessa koreografiska excesser, som hafva sin höjdpunkt i chahut, hvilken alldeles uttömmer dlen franska kontradansens många pittoreska reesurser. Det har händt I Falentino, och kamske att det ännu häner. Ni skall veta, attt man har flera underafdelningar i systemet. Först kommer cancan gracieux, hvilken onekligen är en rätt vecker episod i quaadrillen; sedan har man saint simonienne, som stegrar lifligheten: så sjelfva cancan i etgentlig mening, hvilken någon gång föregäts af en liten demi-cancan samt nästan alltid efteriöljes af cancan et demi, kom åter i sim tur vanligen leder till chahut, hvilken ofta leder rakt ut på gatan och ej sällan ända in i violonen eller det provisoriska häktett. För öfrigt må ni veta, att cancan alldeles: icke är en nyare tids uppfinning, utan omtalas af författare på femtonhundratalet, hvilket nogsamt bevisar, att den är en nationel institution, som genom traditionens heliga makt har rätt att ständigt fortlefva. Eh bien, i går afttou var jag i Valentino. Ni förvånar er kanske öfver att jag, som i sjelfva verket är en homme serieux — icke är det för mycket sagdt — kan tillåta mig den fantasien. Tillåt mig försäkra er, att jag varit på mycket värre ställen här och ver i Europa. Dessutom har jag auktoritet för mig. Då allas vår mästarinna, vår högt aktade mamsell Fredrika Bremer för några år sedan gästade Puris, besökte hon här blott trenne lokaler, och de vore: Salle Valentino, redan omnämnd, Prado, också här ofvan antydd, samt Salpetrigre, det stora fattigoch dårhuset för qvmnor. Det har hon sjelf be:ättat. Jaz har också studerat bäde Prado och Salpätrigre samt kanske ännu ett och annat i Puriz, ty här finnas äfven andra institutioner, blott man vill söka upp dem. Hvarlöre skulie jag då icke sträcka mina studieresor ända till Valentino? Kan mamsell Bremer, som är en stor författarinna, gå i Valentino, så kan jag, som är en liten korrespondemt, också våga mig dit. Men jag kan säga e:r, att meromnämnda lokal . Jupplätes till allehanda stora sammankomIster, och att der kkunna gifvas andliga konIserter ena aftonen samt frivola maskerad. I baler aftonen derefter, fastän mamsell Bre mer, då hon begaf sig till Valentino, valt er lafton, som bjöd på blott dansmusik, utar Jen enda liten vacker psalmvers. I går afton dinsades icke i Valentino Der var en elegert publik och dertill er till större delen itterär, som satt så be tydligt stilla med benen samt rörde armar ne blott till applåder. Der invigdes en n; serie af ?populära causerier?, en conferenc litteraire, ungefär sådan som ni har i stor börssalen och som ni hafti Lacroix salong hvilken sednare kan närmast jemföras met Salle Valentino. I Paris ha vi numera ei hel mängd sädana föreläsningar om aftnar ne. Den serie, som i gär invigdes vid Ru Saint Honore, är anordnad af litteratörerna sällskap (la socidt des gens de lettres) til förmån för dess pensionskassa. Konferensen öppnades af Paul Feval, hvil ken talade om tordet och pennan?, or romaner öth römmuskrifvare samt uppträdd POLA ti PR ÅR