Aftonbladet – 12 december 1865, sida 3

på CI IV Sa handla grund. Den skall handla broderligt mot sin samtid, ty, på samma gång den förkastar förslaget, skall den gifva nationen ett ärligt handslag uppå, att den vill en tidsenlig reform. endast att det beståendes rätt blifver tillbörligen betryggad. Den skall ändtligen handla faderligt mot efterverlden, ty, i det den förkastar förslaget, vill den lemna det emottagna arfvet förökadt åt efterverlden. Innan jag slutar har jag ännu några ord att tillägga rörande Psituationen, för såvidt denna kan bedömas af några ord, hvilka jag ej hört, men som, enligt hvad någon tidning uppgifvit, skola blifvit yttrade på detta rum af hans excellens. herr justitie-statsministern. Orden lyda så: Å andra sidan kan väl ingen föreställa sig. att ett af konungamakten framlagdt förslag, som blifvit godkändt af två stånd nästan enhälligt och med bifall mottaget af landets allmänva mening. skulle öfvergifvas derför, att det nu möjligen faller på en knapp majoritet. Eders excellens! Aro dessa ord edra och om ni med dem velat antyda, att, i händelse representationsförslaget nu faller, regeringen ånyo skall framlägga detsamma, då, förlåt eders exc— jag skall söka yttra mig med all tillbörlig aktning — då förlåt den oförstälda uppriktighet, med hvilken jag, mannen ur den djupa skuggan, skall tillåta mig att till eder, omstr lad af eder höga samhällsställnings och popularitetens dubbeigloria, framställa den erinran, att edert yttrande varit både oklokt och oförsigtigt; oklokt, ty jag anar, att detta yttrande, det första från eder mun, som inneburit en tillstymmelse till hot, skall, långtifrån att skrämma till öfvergång, fasthellre hos tveksamma, men för grannlagenhetens fordringar känsliga sinnen verka i motsatt syftning: och oförsigtigt, för såvidt nemligen det torde kunna antagas, att frågan om de åtgärder. regeringen må komma att vidtaga, i händelse att representationsförslaget faller: ännu icke förevarit i konseljen. Det kunde ju hända, att Svice värden? gjort upp räkningen utan värden. Ännu älskar svenska folket att tro, att det är han, konungen som dikterar sina beslut för eder, ministern, och icke tvärtom. (Starka, uthållande bifallsrop, väldiga hyssjningar, som påkallade upprepade slag i bordet af landtmarskalksklubban innan talaren åter kunde komma till ordet.) Vår Herre söker menmskan på många sätt. Kan: ske skall snart från det stora. lujala, i fred ut sig sjelf öfverlemnade folket, genom oss, dess främste söner. ett ångestrop framtränga till tronen. Kanske läser redan i denna stund konungen deruppe i höganlofts sal domen öfver edert förslag i samma e dskrift, som vi här se låga på dessa murar: Mene, mene, thekel upharsin, jag hafver vägt dig på ena våg och funnit dig för lättan. Ingen dödlig rår om morgondagen; icke konungen, än mindre ministern. Och dessutom, eders exe.! Ni är en ädel man och hyckleri kan ej bo i edert hjerta. Ni har i dessa dagar yttrat följande ord: Det är oss icke nog att adeln lägger sitt ja i urnan, VI vilja se det fritt och med förtröstan tiil framtiden atgifvet, liksom vi vilja hafva ett kärleksfullt, icke ett med motvilja blandadt ja från presteståndet. Välan, eders exc., jag ställer då denna frågan rakt på edert samvete! Huru många af de jan, som skola falla i urnan derframme, äro uttryck af en frimodig öfvertygelse? (Hyssjningar, bifall.) Endast en nandfull personer hafva förkla rat att de med hela sin själ omfatta förslaget; den vida öfvervägande delen hafva tillkännagifvit sig skola rösta för förslaget, under medgifvande af dess brister och vådor. Och presteståndets kärleksfulla ja7? Hvad betyder ståndets beslut, att först efter adeln votera i frågan? Till sist ett ord till eder, mina politiska vän ver! Hvad hafve vi att göra? Svaret gafs i går af grefve Hamilton; enhvar skall rösta efter sitt samvete, obekymrad om utgången; och jag tilllägger: Hvad skola vi göra om representations förslaget går igenom, fastän vi redligen bekämpat detsamma? Ställom då för själens öga den sublima heroiska bilden af en gamle hedniske statsmannen, om hvilken det sades: Vietrix causa Diis placuit, sed victa catoni, eller, ändå bättre. tryggom oss vid kristendomens lugnande löfte, att, sedan menniskan gjort sin pligt, så styrer Gud allting till det bästa. (Hyssjningar, bifallsrop). Kammarherren hr G. Fabnehjelm, hvilken fick ordet midt under det brug, som den föregående talarens ytterliga exaltation och ohöfviska angrepp mot justitiestatsministern hade framkallat, törklarade att han ej hade blifvit yr i hufvudet af statsmännens argumenter, men nu hade han blifvit det af den förre talarens mångskiftande bilder, hvilkas mening och sammanhang det varit honom omöjligt att följa. Han tillbakavisade med ovilja dennes påstående, att de ja, som här afgåfvos, icke skulle lemnas af frivillig öfvertygelse och med gladt mod, och han framlade i ett lifligt och energiskt föredrag de skäl, som förmådde honom att med själ och hjerta omfatta förslaget. Bland förslagets många förtjenster påpekade talaren äfven den lika rösträtten, hvilket vi särskildt anmärka. emedan, anmärkningsvärdt nog, denna blott för få år sedan så mycket omtvistade punkt, och som utan allt tvilvel är en af den nya författningens skönaste erlor, icke blifvit under debatterna af någon talare på nå gondera sidan vidrörd. Baron Jules Stjernblad uppträdde under allmän och spänd uppmärksamhet, antagligen derföre att han är en af de mest betydande bland de vid riksdagen närvarande skånska magnaterna, om hvilkas stä!lning till frågan man talat så mycket. Han förklarade att han redan från början varit af den åsigt, att detta förslag var sådant att det icke skulle kunna mötas med ett bleklagdt nej. Det hade bordt i tid mötas med ett reformvänligt förslag från adelns sida, men då man försummat att upptaga detta enda vapen, som kunnat mot detsamma användas af dem som icke voro i allo belåtna med detsamma, 8 trodde han att underhandlingarnes tid nu var förbi och jemkningarnes terräng ohållbar. Man måste nu säga antingen ja eller nej, och då oafsedt hvad konungens rådgifvare här yttrat, talalIren var öfvertygad att förslaget förr eller sednare ginge igenom, fann han det vara sin pligt latt taga det nu, och han gjorde detta ej med ; I tillslutna ögon, utan med lifli öfvertygelse. att om alla goda krafter förenade sig i bemödan4 dena för det nya samhällsskickets utveckling, skulle den telning, man nu planterade, svart växa till ett rikt beskuggande träd öfver det dyra fosterlandet. Hr Printzensköld S:r påminde att Carl XIV år 1840 yttrat, att ståndsförfattningen vore säkra I ste palladium för Sverges såväl inre som yttre frihet. Och nu hade dock en man. som vid den tiden knappt hunnit sluta sina studier och ännu ej förvärfvat någon statsmannaerfarenhet, sagt till nämnde store konungs sonson, att ståndsrf) författningens grumd var vittrad! Hvarifrån hade han fått denna åsigt? Ej från representationens verksamhet, som var välsignelsebringande; ej från ståndssplittringen, ty någon sådan hadeicke funnits. Nej det var från pressen, och från dem allena. Nu följde en lång straftpredikan öfver den stackars pressen, som redan till den grad terroriserat två stånd att de ej vågade motsätta sig dess önskningar, och som nu ville hafva bort de två stånd, der det fanns nog upplysning för att göra den motstånd. Nu hade den dock fått anhänvare i konungens rådgifvare, och derföre hade man kommit dit -der man nu befann sig. Pressen hade tillställt 1 ) adresserna och deputationerna, pressen var den allmänna rösten och pressen var det som möjligen på detta rum skulle föranleda en utgång, hvilken skulle störta landet i olycka. Efter dessa såsom det skarpaste tadel menade utgjutelser öfver pressens makt, hvilka, för så vidt de innebära sanning, dock tordeide flestes ögon synas innebära de ärofullaste loford, som kunna egnas publiciteten i vårt land, öfvergick tal. till