Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

Konung Leopold af Belgien, en af Europas äldsta regerande furstar, hvars död man länge väntat, har nu aflidit. Han afsomnade förliden gärdag kl. 10 f. m., efter en lång och svår dödskamp, i sitt sjuttiofemte år. Han var född i Coburg den 16 December 1790 och son till bertig Frans af Sachsen-Coburg Saalfeld. Hans syster Julianas giftermål med ryska storfursten Konstantin bestämde honom att ingå i rysk tjenst. År 1508 följde han kejsar Alexander till Erfurt i egenskap af general, och utvecklade sedan mycken tapperhet i flera af de allierades fälttåg mot Napoleon. Efter slaget vid Waterloo flyttade han till England, lät naturalisera sig såsom engelsman och gifte sig den 2 Maj 1816 med prinsessan Charlotta, arftagerskan till Storbritavniens krona, hvarvid han erhöll titel af hertig af Kendal, rang af prius af blodet och en årlig pension af 50,000 pund sterling. Engelsmännen hade grundat stora förhoppningar på detta giftermäl; men prinsessan dog hastigt den 5 November 1817. Leopold lefde sedan i stillhet i England till dess stormakterna år 1830 erbjödo honom den lediga grekiska tronen. Han förklarade sig vilja mottaga den under vissa garantier, men då man ej ville gå denna önskan till mötes, afslog han anbudet en gång för alla. Kort derefter, då belgierna lösslitit sig från Holland, erbjödo de honom sin nya krona. den han ätven mottog, samt höll sitt intåg i Brissel den 2 Juli 1831. Året derpå gifte han sig med en dotter till fransmännens konung Ludvig Filip, med hvilken han hade trenne barn, af hvilka den äldste, Leopold, hertig af Brabant, född den 9 April 1835, nu ärft hans kropa. Koaung Leopold har spelat en tvåfaldig roll uti cet europeiska samhället, i sitt eget rike och gent ersot andra furstar och regeringar i Europa. Han hade nemligen genom sin kloka och rättvisa styrelse vunnit ett sådant anseende och förtroende, att tera regenter sökte hans råd och bemedling 1itvistiga frågor, såväl af politisk som mera personlig natur. Detta bidrog visserligen att till en viss grud stärka hans rikes ställning i Europa, men i sjelfva verket träder denna roll i bakgrunden för hans betydelse såsom en klok, försigtig, frisinnad och sannt konstitutiooel konung. Han visste alltid att lyssna till och rätta sig efter folkets allmänna meping, och förstod att genom sin moderation och sin statsklokhet omkring sig samla landets tvenne stora stridande partier och natioraliteter. Det bästa beviset på att han uppfattade sin ställniog såsom folkvald ko nunpg och icke at Guds nåde, gaf ban i Mars 1848, då han hänsköt till folket och dess representanter, om de ville behålla honom såsom konung eller sluta sig till Frankrike. I sednare fallet ville han ögonblickligen draga sig tillbaka, men i motsatt fail borde Belgien rusta sig och visa att det hade för afsigt att försvara sitt oberoende. Hvad närmaste följden af hans död skall blifva för Belgien, derom är för ögonblicket svårt att döma; säkert är emellertid att faran för landets sjelfetändighet är stor, så framt icke de mot hvarandra lidelsefullt kämpande partierna i känslan af den nu timade stora förlusten upphöra med striden och sluta sig tillsammans kring sitt fosterlands och sin frihets fana.