Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

staketet, som skilde trädgården från vägen. Beatrice betraktade heone helt öfverraskad. Den långa svarta klädningen, den bredskyggiga hatten och den täta slöjan hade ett tycke af förklädnad, som föreföll högst sällsam i denna lugna och stilla by, der ingen tänkte på att dölja sig. Plötsligt öppnades trädgårdsporten, och den främmande kom fram mot henne. Hon gick långsamt, med tunga steg, fom talad: om annalkande ålderdom, Då hon kom nära intill Beatrice, lyfte hon sin slöja och visade henne ett blekt, aftärdt ansigte med djupt insjunkna ögon. Ni känner inte igen mig, miss Gordon?, sade hon på engelska, jag är Rosy.? Rosy! Var denna arma qvinna den unga Rosy, som en gång var så frisk och fager som den blomma, hvars namn hon bar? Hon såg tvekan och förvån ng målade i Beatrices ansigte och utbrast itårar. Beatrice tog henne vid handen och ledde henne in i den långa selen på nedra botten. Antonys maka sjönk ned på närmaste stol; hennes tårar flöto en stund, men derå upphörde de. Det var en hysterisk känsla. som hade framkallat dem — sorgens källa låg vida djupare. Beatrice satte sig ned vid hennes sida, men gjorde henne icke någon fråga; måhända behöfde hon icke göra det. Afven Rosy iakttog tystnad. Hon såg sig omkring med sorgsna och slöa blickar. Det såg ut som om yttre föremål icke frapperade hennes ögon. Det trefliga, solbeglänsta rummet upplifvade henne icke men hon kände hafsvinden, vid hvilken Beatrice var van, och skälfde af köld, då hon kastade en blick på den svarta eldstaden. Då Beatrice märkte detta ringde hon genast på Babet och bad henne tända en brasa. Så snart veden började brinna, drog sig