Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

Den fordom rika egavinnan af Carnoosie var nu fattig — få fattig, att hon ej ens kunde förtjena sitt uppehälle, utan mäste för evigt bli en börda på sin mans kärlek. Han anser mig stolt?, tänkte Beatrice med svällande hjerta, ?men det är inte stoltheten som plågar mig, utan tanken på att jag genora min kärlek dragit honom med mig i olyckan. Ack, hvarför kom han till mig i det gamla huset vid Ormond Stireet, eller hvarlör gaf jag honom ?ja?. Jag borde ha förstått bättre; men jag tänkte bara på mig sjelf och inte på honom.? Till dessa bittra tankar sällade sig äfven andra. Mr Gervoise var nu sin äldste sons fiende. Det var tydligt att han var uppbragt öfver hans gifiermål, och han hade redan visat det genom det sätt, hvarpå han ansträngde Gilbert med anskaffande af de pen ningar denne ver honom skyldig och som han visste att det var honom omöjligt att genast betala. Han batar mig?, tänkte Beatrice, och han vill förfölja mig genom sin egen son, hellre än att skänka mig någon ro. Jag trodde att den tröttande striden var förbi, men den fortfar alltjen:t; endast att jag nu står försvarslös och obeväpnad och att hvarje slag träffar mig.? Hon gick ut i trädgården och sjöng lilla Carl till sömns. 7Det här är ditt enda arf, min älskling?, tänkte hon, i det hon betraktade frukt(räden, ?detta är din Carnoosieska skog. Nä ja, jog var en gång rik och afundades en tiggares lott — det är nog bäst som det är? Under det Beatrice vandrade fram och tillbaka blef hon plötsligt varse en svartklädd qvinljg gestalt, som med en viss biyg förskräckelse stod och tittade in genom trä