Aftonbladet – 11 december 1865, sida 2

Rosy fram till kaminen med skälfvande rö. relse och satt och stirrade i elden med er blick af slö njutning. Vill ni ha någon förfriskning? frågade Beatrice. Rosy såg upp. En ifrig lysinad for öfver hennes aftärda drag. Har ni något bränvin? frågade hon. Ja, svarade Beatrice tveksamt. Hon lemuade rummet och kom snart till. baka med ett litet likörglas fylldt med bräns. vin, men icke någon flaska. Hon såg Rosys blick af sviken väntan, och den bekräftade hennes farhågor. Med hastigt utsträckt hand tog Rosy glaset ifrän henne och tömde dess innehåll med en begärlighet, eom icke bådade någut godt. Beatrices tankar röjde sig, henne omedvetet, i hennes ansigte. Jag vet hvad ni tänker, sade Rosy med ett dystert leende, Cmen ni behöfver inte vara rädd, miss Gordon. De ställde alltid bränvin i min väg och ville att jag skulle dricka det — men jag gjorde det aldrig — nej, inte en enda gång!4 tillade hon med en energisk kraft och häftighet, som var helt olika den milda, om också yra Rosy från fordra dagar. De ha gjort mig listig, tillade hon med ett skratt; jag har rymt ifrån dem, då de trodde att de kunde vara som tryggast. Då de komma underfund dermed — är det för sent. Aro de inte på Carnoosie?4 Nej, de reste båda till Skotland i går. Så snart det blef mörkt, smög jag mig bort. Jag hade penningar, fastän de inte trodde att jag hade några. Jag har ännu fullt upp med penningar, och dä de komma underfund med att jag är borta, blir det för sent för dem att kunna få tag i mig. . Ack, Rosy, stackars lilla Rosy 1 sade