Aftonbladet – 9 december 1865, sida 3

talade om försvarsverket, oem uppoffringar med ståndens egen vilja blifvit följd af mig I sjelf, vid sednaste åtgärder rörande tull-lagstiftningen. Jag ber likväl att man behauttalade önskan till efterrättelse, nödgaslj; jag likväl, på grund af åtskilliga här framställda anmärkningar, hvilka jag icke anser mig kunna eller böra lemna obesvarade, ännu en gång taga ridderskapet och ON uppmärksamhet en kort stund i anspråk. Pan har anmärkt att jag förra gången skulle hafva allt för mycket vädjat till känslan, och den talare, hvars röst kanske helst höres på detta rum, har angifvit detta såsom ett af de skäl, som bestämde honom att vid detta tillfälle här uppträda. Jag fruktar likväl, att jag icke kan räkna mig detta uppträdande till förtjenst, då jag förmodar att den högt aktade talaren, äfven utan denna anledning, icke skulle hafva undandragit ridderskapet och adeln sina insigter och sina råd. Mina herrar! Det må vara en lycka att vid sådana tillfällen som detta, hafva mindre känsla, och känna sig mindre varm, men denna lycka är icke mig beskärd. Jag bekänner att då stora tankar och stora frågor sysselsätta mig, så gå mina pulsar högre, och mitt blod flyter då Gudskelof ännu lätt och Jifligt genom mina ådror. Men ett varmt hjerta utesluter icke, och grumlar icke, tankarnes klarhet, och en hifvande värma behöfver ej förmörka förståndet. Äfven jag vänder mig nu i främsta rummet till förståndet och eftertanken, och jag anbåller att till deras pröfning få hänskjuta några betraktelser. . En värd talere, hr Brakel, har anfört hvad jeg vid ett föregående tillfälle yttrat angående det som utgör målet för den nyare tidens civilisation, nemligen en ökad aktning för ratt och menniskovärde. — Ja! hvad han anförde har jag sagt, icke derföre att jag trodde mig härmed säga nåvot nytt och obekant, ty detta är ingenting annat än hvad hvar och en sjelf ser och tänker, men derföre att jag trodde det vara eu ord i sinom tid, hvilket egde mycken tillämplighet på det ämne som nu afhandlas. Jag har frågat, om någon med handen på sitt hjerta kan säga att den nuvarande representationen — der tusental, nej! hundra tusental af svenska medborborgare, som i allt äro 0ss jemnlika, kanske i mycket oss öfverlägsna, uteslutas från alla politiska rättigheter — kan anses visa aktning för rätt och för menniskovärde så långt som samhällets väl det medgifver?: — Och märken väl, mina herrar, dessa ord, som den värde tolaren förbigått. Jag har äfven sagt mig tro, att hvar och en, om också blott hviskande, måste härtill svara ett nej! — Men när man nu mot mig återkastar detta spörjsmäl, och hånligt frågar: ?har då i det kongl. förslaget aktningen för rätt och menniskovärde blifvit iakttagen?? — då svarar jag för min del, fast dens fordringar och närvarande förhållanden, samhällets väl det medgifver. Samme värde talare har mot mig personligen riktat en anmärkning, med anledning at mitt yttrande, alt då fråga är om iunga bördor och förpligtelser för den egentliga massan af folket, som nu representeras af bondeståndet, så vore det åtminstone önskligast att dessa åtoges med fri vilja och öfvertygelse af dess egna ombud, och icke motvilligt pålades af andra, hvilkas moraliska rätt härtill man ej mera erkänner, äfvensom att utsigten till en sådan frivillig uppoffring skulle blifva betydligt större, om allmogens representanter uppblandades med personer, hvilka genom det lefvande ordets makt kunde verka på deras öfvertygelse. Han har nemligen frågat om denna .grundsats att handla endast i öfverensstämmelse gade påminna sig hvarom fråga var. Jag och bestämdt: ja! det har skett, så längt, som efter min åsigt, i betraktande af tia mm ma HA AA PA DD af penningar och blod, om skyldigheten att ställa sina söner i ledet; och nu framslungar man mot mig beskyllningen för inkonelseqvens, derföre att jag sökt, så vidt på mig ankommit, lindra bördor och minska en be skattning hvilken varit ganska tung, fastän icke för alla medveten. Men hvad finnes häruti för sammanhang? — Och ännu mer 8 må det förundra mig, att en sådan ankla gelse kommer från det båll, der man så :l ofta och så varmt talar om behofvet af en i. stark konungamakt. Nå väl, mina herrar! s. l under en följd af riksdagar hafva rikets ständer och konungen gemensamt fortgätt 1 på en väg af småningom utvidgad handels1. frihet; ett system har i detta afseende varit -) antaget, och änn: vid sednaste riksdag hafer va rikets ständer sjelfva, genom ett ganska t vigtigt beslut, liksom lagt slutstenen till e 1 ulegrunden af denna byggnad. Men plötsligen uppkommer genom en af dessa tilllälligheter, som här så lätt inträffa — och jag vågar kalla det en tillfällighet då utgången t berodde på en röst, när likväl, enligt hvad tljag bestämdt känner, tre personer, som voro af mot-att mening, ehuru närvarande, försummade att votera — ett beslut, som ; . principen strider mot hvad sålunda af begge statsmakterna under längre tid varit följdt och antaget. Och nu fordrar man, att ko n1er: de nungamakten vid detta första vindkast i representationens åsigter, som på sådant sät tillkommit, genast skall uppgifva sin eger nu tanka om det rätta, och derjemte grunder nför det, som rikets ständer sjelfva lörut be t slutit. I sanning! om detta utgör fordrin garne på en stark konungamakt, då vet jag icke rätt hvad mina herrar motståndare der å) med åsyfta. Slutligen har samme värde talare sagt, d jag frågade hvilka olyckor man befarade a ide den nya representationen — om det va ner I egennytta, orättvisa, våld, eller vanvård a gå I landets högre intressen och landets ära — 4 EM att han verkligen befarade vanvård af landet ec högre intressen och landets ära. Mina herrar a detta är ett hårdt tal, då det gäller der ar. som skulle beklädas med ett fritt folks yj m. I persia förtroende — förtroendet att var ån. dess ombud och föra dess talan — och det: tal får stå för talarens egen räkning. Me