Aftonbladet – 8 december 1865, sida 3

en allvarlig granskning, och en sådan har äfven jag sökt att egna deråt och jag är skyldig sanningen att erkänna, att några af deruti förekommande bestämmelser äro af den beskaffenhet, att om, hvilket ingalunda varit nyttigt för det allmänna, det varit öfverlemnadt åt mig att upp: göra ett förslag, dessa erhållit en annan form och betydelse. Men, mina herrar, då man så länge som jag med intresse följt denna fråga, då man varit med om uppgörande och förkastande af så många förslag, då man haft det höga förtroendet att deltaga i de öfverläggningar inom konungens råd, som förberedt det nu hvilande förslaget, då man är allvarligt öfvertygad om nyttan och nödvändigheten af en förändring i det nuvarande representationssättet, och att den förr eller sednare, men i alla händelser snart nog, skall föras igenom, icke derföre att man befarar, det svenska folket icke nog länge varit fritt, för att hafva lärt sig inse och värdera frihetens vigtigaste vilkor, frihet i ord och frihet i omdöme, utan derföre att nationen inser nödvändigheten af en sådan förändring för befordrande af det lif och den utveckling af samhiällets krafter, som såväl behöfvas för att i alla händelser häfda våra rättigheter såsom ett oberoende folk, — då, säger Jag, kommer man snart att allt klarare inse den enskilde samhällsmedlemmens skyldighet att låta de mera allmänt rådande åsigterna inverka på sina egna. Det kommer således till en jemförelse mellan hvad vi ega och hvad som bjudes oss, och jag har då icke länge kunnat vara villrådig. Skäl för den ena och den andra åsigten hafva till så stor mängd och med så mycken sakkännedom blifvit anförda, att ingen bör numera kunna misstaga sig på grund af bristande upplysning; och det vore då att allt för litet veta bedöma min egen förmåga, om jag tilltrodde mig att verka på andras öfvertygelse och komma densamma att ändras, hvarföre jag anhåller, att de ord jag tager mig friheten anföra må snarare anses som bevis på en olika uppfattning. Om jag dervid icke särskildt uppehåller mig vid dem, som ännu anse ståndsfördelningen såsom ändamålsenlig och önskvärd, eller som anse endast obetydliga förändringar i densamma af nöden, ber jag att sådant icke måtte tydas såsom en bristande uppmärksamhet å min sida, utan blott så, att jag anser deras antal ej större, än att det skulle blott vålla en onödig vidlyftighet att tala derom. Men dessutom finnes ett ingalunda ringa antal, som säga sig önska en reform, och hvilkas mening jag sålunda icke eger någon rätt att betvifia, men som anse sig icke kunna godkänna det nu hvilande förslaget, utan önska åstadkomma någonting mera öfverensstämmande med deras åsigter. En sådan tanke får icke misskännas; men är den riktig och verkställbar? Ett sådant mål skulle kunna vinnas på tvenne sätt, antingen genom att antaga nu hvilande förslag och att sedan söka införa de förbättringar man önskar, eller ock genom förkastande af detsamma och framläggande af ett nytt till grundlagsenlig behandling. Man invänder säkerligen härvid, att det första icke är mycket att räkna på; men tror-man sig lättare uppnå sitt syfte på det andra sättet? Fordrar man bestämda garantier, ett ord som nu synes vara mycket på modet, för hyad som skall hända i en framtid, då ingen af oss är säker att ännu i morgon kunna här uppträda, och nöjer man sig icke med sannolikheter, byggda på erfarenhet, så fordrar man omöjligheter, och framställande af sådana anmärkningar vittnar om brist på väsentligare, och för sådana kan man visserligen ej räkna på bifall; men begär man åter, hvad en värd talare så varmt yrkat, representationsrätt för arbetaren, hvilket jag med nöje skall understödja i den mån jag finner dess bildningsgrad gifva skäl derför; och om samma talare skulle fortfarande yrka derpå, vågar jag tro, att någon stor svårighet att dertill erhålla bifall icke Skall visa sig hos en. representation, bildad i enlighet med det hvilande förslaget. Allt beror sålunda på betydelsen af de förändringar man vill åstadkomma ; men skulle de stå i uppenbar strid mot grunderna i det hvilande förslaget, anser jag naturligtvis det framställda tvifvelsmålet grundadt ; men, har det då mera sannolikhet för sig, att deras bifall, som erfordras för att göra ett nytt förslag hvilande, är med någon sannolikhet att påräkna? För framgången af ett nytt förslag fordras icke ullenast, att de, som uppgöra detsamma, skola rara nöjda dermed, utan äfven att de, som gae ättighet att pröfva, skola godkänna det. För den, som så många gånger som jag deltagit i ippgörande och granskning af förslag i detta imne, förefaller redan det första högst otroligt; och att samma åsigt delas af flera, synes af den farhåga, de som ifra för ett nytt förslag hysa ör att låta blifva kändt och utsatt för: gransk: ning det förslag, med hvilket man tror sig kunna undanrödja det nu hvilande, och hvilket åter visar åtminstone bra liten tillförsigt hos detsammas apphofsmän och den rättmätiga fruktan man hyer för splittring, innan det vigtigaste målet, det au hvilande förslagets förkastande, är vunnet. Men är det då sannolikare, att det sednare vilkoret för ett sådant nytt förslags förvandling ill grondlag skall stå att vinna? Det anstår icke mig att yttra hvad jag anser konungen, i händelse fråga härom skulle uppstå, kan komma att besluta; men det torde dock tillåtas mig att antyda på de svårigheter, som ovilkorligen skulle uppstå mot att godkänna ett annat förslag än det som — af konungen gilladt och framställdt — vid följande riksdag ytterligare förordadt och befordradt till framgång med alla de medel, som de konstitutioneila formerna medgifva, och som stå tillsammans med konungens varma känsla för allt hvad som gagnar fosterlandet — blifvit bifallet snart sagdt odelade if två riksstånd och, med all blygsamhet taladt, vf en ganska betydlig del af de två andra riksståndens l.damöter samt säga hvad man vill och ntill dess motsatsen blifvit visadt med stort inäre för dess framgång omfattadt af svenska olket. Jag kan icke heller för min del finna skäl att leltaga i förkastande af ett förslag, som i förbigående sagdt har den egenheten, att det förebrås vara icke nog konungsligt, ehuru det blifvit af konungen framlagdt och förordadt till antagande, icke nog folkligt, för att, begagna ett om än icke allmänt antaget svenskt och uttrycksfullt skandinaviskt ord, ehuru varmt förordadt af borfare och bondestånden, som väl närmast borde änna behofven och önskningarne hos den samhällsklass det skulle afse, för att ej tala om de hånade deputationerna af arbetarne sjelfva; hvilket förslag, som, om det än icke i alla dess delar fullt öfverensstämmer med mina åsigter, dock, efter min uppfattning, på ett ganska tillfredsställande sätt, och långt bättre än nu gällande riksdagsordning, afser landets behof, och detta allt utan någon annan säkerhet om någonting bättre, än ett förslag, som man haft all omsorg att icke låta komma till vår kännedom. I sanning, kanske nästan för långt sträckta anspråk på obegränsadt förtroende. För mig synes redan detta icke tillfredsställande, men synnerligen då ett så