Aftonbladet – 8 december 1865, sida 3

jag önskade att jag skulle få dö och nu skulle jag vilja lefva för evigt! Hennes ögon strålade af glädje, och detta var sannerligen icke att undra på. Hon, som ännu samma morgon hade trott att hennes hjerta var kallt och dödt, upptäckte nu att det var varmt och lefvande. Den stora förvandlingen hade skett utan föregående tecken eller varning, och denna förvandling ledde sitt ursprung från dessa kärlekens och ungdomens herrliga källor, som så sällan mer äu en gång uppfriska det menskliga hjertat. Men huru djupt Gilbert än kände sig gripen, ville han likväl icke visa det. Han kunde i Beatrices ögon läsa en liflig rörelse, och han ville icke underblåsa en själsstämning, som visserligen var full af tjusning, men på samma gäng farlig och hjertskakande. tcHvad har du och Babet tagit er för?4 frågade han. Ser du inte det? Vi ha städat undan och gjort rent. Jag tyeker om ået här huset och — ack, Gilbert, jag känner mig så lycklig ! Vinden blåser från vester, och jeg förmodar att den bekommer dig väl. Vinden, kantänka! sade hon litet förtretligt. Jag säger dig att jag är lycklig, och att mina känslor flöda öfver. Han log i tysthet åt hennes strålande anlete. Ack, kunde hon ej låta bliatt utbrista, jag vet hvad det är som fört mig från mörker till ljus, från sorg till lycka, från bitterhet till glädje. Det är du, Gilbert, det är du! Om inte du hade varit, skulle jag nu varit död — död till själ eller kropp, eller kanske till båda. Gud hjelpe dem, som i deras stora sorg icke finna hvad jag har funnit!X En älskare — en man, förmodar jag att du menar, inföll Gilbert. cEn vän! — en vän!4 utbrast Beatrice med tärade ögon; en vän — Guds herr igaste gäfva till menniskan. Kallla honom