Aftonbladet – 8 december 1865, sida 3

nuvarande koralbok: hopsamlade koralmoliverna — (vi ega 26 olika melodiier till en Joch samma meter !!) — inskränkstes till ett rimligt antal, t. ex. 40, och mam bibehölle .Jendast de skönaste af alla, så vorre det mycket antagligt, att inom få års förlopp samtIliga med sångröster begåfvade skolbarn, ryt: Imiska vid sidan af de hittills brukliga, Jelementaroch folkskolorna, kuntde lära sig kyrkans melodier utantill. Sex nya, med lurskiljning valda melodier i halfårsterminen fattar äfven ett i musikaliskt hänseende mindre begåfvadt barn, Man kunde med all I billighet ålägga barnen, att de qvartaliter skulle inlära 3 melodier. Frukten häraf blefve den, att inom några få år koralerna lefde på alla deras läppar, som hade besökt svensk skola. Femton är efter den tid, då vid våra undervisningsverk ett sådant förfarande hade tagit sin början, kunde hela den manliga, och till n stor del äfv:n den qvinliga befolkning, seom då kommer att utgöra svenska nationens ungdomliga kärna, våra samtliga, i kyrkan behöfliga, koraler utantill. Deremot vet den svenske sångläraren nu för tiden hvarken hvar han skall börja eller hvar han skall sluta, öfverhopad, som han är, af en rentaf oskälig mängd kyrkosånger. Härtill kommer att dessa till en stor del klinga ytterst motbjudande för bari I nen och verkligen äro musikaliska vanbörIdingar, hvilka blott kallas melodier, men inI galunda förtjena ett så skönt namn. Ifrån Ieå fula melodier, som t. ex. sången: ?Gud I vare lofvad och af hjertat prisad? (psb. n:r 1159) vänder sig barnahjertat med afs:y bort, Joch detta blott och bart af naturlig instinkt. Bör man öfverhufvud taget plåga de unga med någonting så uselt? Eller tror man väl att barn kunna finna välbehag och tillfredsställelse i att -afsjunga slika lågt stående tonkonstnärliga eländigheter vid äkallandet af den Gud, hvilken för dem beskrifves som källan för allt skönt, allt fridfullt, allt förnöjande? Min fyratioåriga erfarenhet svarar nej! bestämdt nej! Skulle skol-inspektörerna väl alls icke behöfva bry sig om dylikt? vore öfvervakandet af det rimliga och billiga i denna skolfråga icke fastmera deras ovilkorliga skyldighet? borde angående barnens förskoning ifrån musikalisk styggelse alls inga lagar stadgas? Blott en fullkomlig hexmästare kan i barnaminnet fästa genom sin långsläpighet och brist på tydlig rytm afskyvärd säng; mycket lätt deremot qvarblitver derstädes rytmisk musik; ty rytmen är öfverhufvud taget det första, hvarvid det till och med ännu helt späda barnet fäster sig. Alla välorganiserade skolbarn tycka, Jika väl som vi gamla, mera om en genom mångfaldiga rytmiska taktförhållanden intagande musik, än om hundradetals af de nwvarande koralernas tröttande, långsamma enahanda. Säkerligen kunde redan ganska snart i gymnasiestäderna, genom de högre elemen tarläroverkens sångkörer, åtminstone på kyrkans större festdagar, under högmessan en eller två lättfattliga sköna, rytmiiska koraler utföras. Lika gerna ginge det ju anatt po de nämnda gudstjensterna med koraer, hvilka klinga så, som de ursprungligen, på Luthers tid hafva klingat, som med andra modernare (rytmiska) hymner. Hörde församlingen de här föreslagna rytmiska ko ralerna nägra gänger, så skulle dessas canto fermo (öfverstämman) inom kort fästa sig i minnet hos vida flera personer, än de hvilka göra anspråk på egentlig musikalisk bildning, ja hos alla öfverhufvud taget sångföra kyrkobesökare. Längre än till en canto fermo-sång kommer man, enligt min tro, aldrig med en hel församling; men må denna instämma i den ledande körens canto fermo. Alven dermed är mycket, vunnet nemligen just den lyftning, som vår nuvarande sånggudstjenst mest af allt saknar: karakteren af glädje, af fröjd, ef jubel. Om allt detta talar vår psalmbok ofta; men i det vi, enligt dess anvisning tillropa hvarandra: ?Lofsjungen Herran!? be: faller oss vår koralbok — det kan icke för ofta omsägas — i många fall att lipa i toner, att musikaliskt sörja, liksom de derintet hopp hafva, som hedningar. Jag vill här icke tala om koral-fermaterna?, dessa ej sällan rentaf hemska tystnads-momenter emellan diktens samtliga rimrader, hvilka, till råga på befängdheten, här och hvar af organisterna än ytterligare förlänges medelst sjelf-improviserade tillsatser, de så kallade ?mellan-spelen?. Ty såväl uppehållen som de alltid och utan undantag eländiga improvisationerna skulle utaf sig sjelfva försvinna, såvida koralen sjönges rytmiskt. Lika litet som det nemligen ginge an att sjunga: Och liten Karin tjente — — (Organisten qvinkilerar en stund) På unga kungens gård — — (Organisten qvinkilerar åter), lika litet skulle, om rytmisk koral infördes, i densamma dylika absurditeter kunna förekomma. Innebär det emeHertid icke rentaf tokeri, att vi på vår tid ännu fortfarande sjunga, och skola sjunga, t. ex. (psalmen n:r 154): — — sin helga nattvard, der — —— (.n stunds tystnad, anbefalld af fermat-tecknet) 7vi smake huru lYjuf han äv? Tystnaden efter ordet ?der? strider emot alla musikaliska lagar för en naturlig and