Aftonbladet – 6 december 1865, sida 2

gångar, hvilka ban ock fann böra vara främmande för presten; han räknade ej för nägot fel, att ej ha tagit lektioner hos Metternich. Samhället är sjukt, mycket sjukt; en yttring deraf är tvedrägten, nu mer hotande och vred, än någonsin; regeringen har insett vådan och erbjudit ett försoningsförslag. Må man omfatta det, och vi skola kunna, såsom 1593, äter utropa: nu är Sverge vordet en man! Vi kunna då sträcka handen med förtröstan till bröderna på andra sidan Kölen. Förslaget kan ha fel; ingen menniska, ej Gud fader i himmelen kan bjuda ett annat, som förenar allas meningar. Tal. fann ej för tidigt att befria folket ur den urvuxua tvångströjan. Han vägade t. o. m. kasta en blick ötver Atian ten och fann der biand det fria folket (— här angrepos flera högvördige af en svår hosta —) en glädjande syn, som han enkelt och vackert skildrade. Prosten Moberger talade för förslaget i ett glänsande qvickt föredrag, hvars sarkasmer flögo som pilspetsar kring de högvördige, hvilka tydligen blefvo litet heta om öronen. Vår vördsede talman — yttrar han — börjar bli trött; högvörd:ga ståndet är uttröttadt; och sjelf har jag ej mycket krafter qvar. Lyckönskar derföre standet att jag j är nsgon professor, som kan hålla illrika föredrog, utan vill tala kort, som en anspråkslös svensk prest ansår. Biskop Anjou hade sjelf medgitvit, att han i sin berakuiog ötver de uteslutne? glömt någonting; och det medgitvandet vore en obesiridlig sanning; hau hade glömt de många, som få politiska rättigheter genom törslaget; det är en betänkl g räkuing, der man glömmer kredit och blott uppsager debet. Ått de uteslutne förlora en för dem mycket ?dyrbar? rätt, måste tal., hvilken i mer än 30 år varit prest och hållit mänga elektorsval, bestrida; de emå hemmansdelarnes egare ha föga deltagit i valen. För öfrigt behötde bondeståndet inga advokater; talaren ville önska att högvördiga ståndet förstode sina intressen lika bra, som bönderne förstå sina. — Det var ?med bäfvan? tillät sig talaren att bemöta doktor Flensburg ; ville säga hr doktorn, att genom hans föredrag gått ett betydligt katol.kt drag. Hvar och en som studerat teologi — och äfven jag har varit i Arkadien? — vet att katolska kyrkan skall beiga alla verldsliga Psubstanse:? som det heter. Men helgandet blir oftast blott en fernissa på yten; man får ackomodera sig rätt mycket; när jag talar om ac: omodationseteorien, företå nog de lärde i ståndet hvad jag me I fråga om presternas helsosamma inflytande på riksdagen ville talaren erinra om ett par fakta. Vid 1815 ärs riksdag proponerade regeringen bränavinsbränningens inställande, men sc, det rönte hårdt motstånd hos presterna. Biskopen i Westeräs — jag menar ej den, som nu så oväntadt hedrat och gladt oss med sin närvaros — förklarade bränvinet för en välsignad Guds gätva. En mycket utmärkt prest i politisk mening, Nordin, var konuvgens rädgifvare 1789: männe hans inflytelse var hedrande eller gaguande. Närmare den närvarande tiden ville tal. ej gå ar grannlagenhetsskäl. Entusiasmen, mot hvilken hr Fiensburg varvat, fann talaren ej så dålig. Då Gustaf Adolf och hans här sjöngo: förfäras ej du hila hop. leddes de af en entusiasm, till hvilken dr F. svärligen torde kunna uppsvinga sig. — Napoleon den store — jag menar den förste — hade yttrat på S:t Helena, att man bör göra skilnad mellan menniskor och hästar; de sednare bli glada ät en hötapp; de förra vilja vara lyckliga på sitt vis. Talaren hemställer, om ej högvördiga ståndet ville tilläta svenska folket att vara lyckligt på sådant sätt, det sjelit önskar. — Talaren hude ej nog is i magen att bemöta dr Lisderen; fruktade att tj kunna med nog len hand gifva igen de slävgar, denne uidelat. Bad honom ock att ej alltför mycket skyldra gevär med sin ö vertygelse?, och att ej mot de liberala alltför mycket framhålla frihetens Pkorruption?; ty hr doktorn sjelf hade tydligen varit nägot korrumperad af en väl högt drifven sjelfkänsla. Prosten Lundberg talade kort och be stämdt för förslaget. Såg ingen fara att intelligensen skulle u!estängas genom förslagets antagande. Påp-kade, att det konstlade stöd man sökt för konungamakten i aristokratiska första kamrar, visat sig onyttigt, när konungamakten saknat sitt naturhga stöd i folkets förtroende. Betonade vigten af reformens antagande för en närmäre sammanslutning med norska folket. Tularen hyste misstroende till allvaret i de motståndares reformifver, som nu klagade öfver valrättens inskränkning. Uppmanade sina medbröder att besinna det tunga ansvaret för ett nej och vädorna af ett aislag, som föder ovilja, hvilken kan drabba den kyrka, hvars tjenare vi äro, och föranleda ett split, som öppnar vägen för främmande inblandning. Gat med glädje sitt ja för förslaget, säsom ?nyttigt för staten, konungamakten och kyrkan?. Kyrkoherden Wennerström och prosten Tegner förklarade sig båda, p. anförda skäl, för törsleget, och upptog isynnerhet den törre till vederläggning en del af de väsentligaste anmärkoingarne mot detsamma. Dr Lundberg framställde åtskilliga betänkligheter; me vid betraktande af ett afsl-gs sannolika följder och särskildt vid tanken på presternas ställning till församlingen, ville kan å:minstone ) rösta nej. Doktor Arrhenius uppläste ett skriftligt anförande, som gick ut på att visa det ru framlagda förslagets brister och slutade med, att han afgaf sin röst emot detsamma, då han ansåg vådan af förslagets antagande blifva större än af dess törkastande. Doktor Rabe åter kom e ter mycket tai om kyrkans liender, många om och men mot förslaget, till en alldeles motsatt åsigt, hvarföre han, :