Aftonbladet – 6 december 1865, sida 2

I presteståndet öppnades debatten af doktor Säve, som anmarkte att man har svårt att tro på allvaret i de s. k. reformvänners försäkringar, som vilja medgifva sjelfskrifveuhetens upphörande, tväkammarsystem, utsträckning af valrätt samt arbetssättets förenkling, men vilja afslå det nuvarande förslag, genom hvilket just dessa fördelar skola vinnas. Erinrade om, huru ständsförfattningen värnat friheten 1682 och 1789. Då horgareoch boudestånden, som väl måtte känna sina egna intressen, ej funnit några betänkligheter deremot, att en delaf det förras ledamöter uteslutas, och att mindre städer hädanefter mäste förena sig med flera om en riksda sman — såsom de hitills frivilligt gjort — borde presterna vara i det fallet obekymrade. Hvad nedre kammarens något större makt i beskattningsfrågor anginge, påminde tal. om det fria England, der underhuset allena har beskattningen i sin hand — utan våda för konungamakten och konservativa intressen. Presteskapets sjelfständiga ställning 4å kyrkomötet vore det bästa i hela förslaget. Varnade mot ett afelag; då det gäller att skydda egna företrädesrättigheter och hinvcra rättvisa mot andra, blir motständets mod snarare öfvermod. Franska emigranterna på 1790-talet visade detia slags mod, men slutade med att återvända och foga sig i de nya förhållandena. Beklagade att ståndet genom sitt beslut i måndags hindrat sig sjelft att föregå ridderskapet och adelu med et godt föredöme; dermed skulle presterna handlat värdigare och ökat sitt inflytande. Biskop Beckman uppträdde ätven med ett lifligt och kraftfullt foredrag tör reformen. Ständen kunna ej längre uppbära den makt, de med formell rätt ännu mnehafva. Tal. vill ej, att den protestantiske presten skall på munkartadt sätt isoleras från det borgerliga lifvet, mena hans egentliga uppgift ålägger honom dock en viss äterhällsamhet i trörhållande till de rent verldsliga angelägenheterna. Presternas nuvarande abnorma politiska ställning vore till stor skada för kyraan, och medelbart äfven för det borgerhga samhället. Just från kyrkans och presternas synpunkt fann tal. en genomgripande förändring nödvändig. Vid ötvervägande uf anmärkningarue mot det nuvarande förslaget fann tal., att presteständet saknade skäl alt säga nej. Tal. upptog och gendret derefter flera af hnfvudinvändningarne mot iörslaget; visade att det ej medförde ett afbrott i den historiska utvecklingen, utan en äter geng till af gammalt nationella instituotioner; vederlade tarhägorna för ett bondregemente, hvilka herodde på en förvexling af jordbrukariutresret och jordbrukarnes intressen, som i sanning äro både mångahanda och likartede med öfriga samhällsklassers. Tvedrägten i landet är stor; den gränsar till mo-alisk upplösning; må man derför gripa tillfället vil försoning. För kyrkan lörderfliga åtgärder äro visserligen möjliga under det nya tillståndet; men de äro sannulika, om motståndet förlänges. Slöt med uttalande af varma förhoppningar och en kraftig tillstyrkan att säga ja. Doktwr Flensburg yttrade sig mot förslaget. En obegränsad sjelftillräcklighet och sjelfförtroende gaf sin prägel ät hr duktorns hela uppträdande — ton, argumenter och språk, ja till och med åt de misslyckade försöken att stundom visa sig anspräkslös. Tel. fann ej tiden inne för presterna att Pafsäga sig pligwen att deltaga i den borserliga lagstif ningen?. Att Guds rike ej är at denna verlden, medgat tal., men fann I detta bibelspråk snarare ett stöd för presternas politi-ka verksamhet, då de ju skola omsätta kristendomen i de borgerliga förhållandena och inrättningarne. Berömde de privilegierade ståndens riksdagsverksamhet; saknade konservativa garantier i första kammaren och fann konungamskten hotad. Biskop Anjou nppehöll sig blott vid den hårda orättvisan mot de genom förslaget uteslutne?, förut politiskt berättigade, och såg deri tillräcklig anledning att rösta nej. Hofpredikanten Rosenius talade med en värma och i en sanut presterlig anda, som ej kunde annat än göra ett gripande intryck, sade sig ej vara bevandrad i plitikens irr