Aftonbladet – 5 december 1865, sida 5

den blomstrande kinden, som oro och sorger icke hade förmått bleka. N Jaz börjar känna lust att sofva, sade on. Sof då, min älskling; doktor Lovell sade, att hvila skulle göra dig godt. tJa, men blif qvar så der. Det skall jag göra, min älskling.4 Mrs Gervoise tillslit ögonen, och Beatrice stannade tåligt hos henne med sin hand sluten i modrens och sitt hufvud hvilande på samma örngott. Du gör rätt deri, Beatrice, ty plundraren tör ha anträdt sin färd; inom kort är du kanske ensam. Ångra derföre ingen uppoffring, hur stor den ock må ha varit, som du bringat denna kärlek; må minnet af ditt offer hugsvala dig i framtiden; bättre att lida för att ha varit trofast mot din stackars svaga, slumrande moder, orsaken till alla dina sorger, än att, genom att öfvergifva henne, ha njutit det fulla måttet af lifvets fröjder med Gilbert, din ungdoms älskare. Angra ingenting af hvad du gjort, och gläd dig att du kunde göra så mycket. cAngraX, tänkte Beatrice, i det hon be: traktade slumrerskans bleka drag, nej, min älskling, aldrig — aldrig — komme hvad som helst; och någonting säger mig, att den onde mennen, som förgiftat ditt lif och milt, skall inte segra öfver dig! John, hvar befann du dig, när dessa smy: gande steg stulo sig uppför trappan till mrs Gervoise:s rum? Var detta således din trogna vakt? Kunde fienden intränga ände i hjertat of citadellet, utan att du, den tro Ö taren, var till hands för att gifve den öfverenskomna varningen? Mr Browr hade rätt. Ehvad för faror Beatrices frihe kunde ha sväfvat uti, så var hon nu trygg. Mr Gervoise var för slug för att våga et frukilöst och i alla händelser farligt anfall. Men vedergällning hade han i sin makt. och han hade svurit, att Beatrice skull: bäfva ända in i bjertrötterna vid den hämd han ämnade taga. Han hade stulit sig in öfver gården i skymningen, och skyddad a