Aftonbladet – 5 december 1865, sida 5

STOCEHOLM den 5 Dec. (På morgonen.) Intrycket af de i går hållna plena är i hög grad egnadt att stärka öfvertygelsen derom att det representationsförsl.g, som, utgänget från konungamakten och med enhällighet omfattadt af landets allmänna mening, väl kan kallas nationens representationsförslag, redan nu kommer att af alla fyra riksstånden antagas. De väldigt skallande jarop, med hvilka bondeståndet besvarade propositionen om bifall, vinna gensvar uti tusen sinom tusen hjertan öfver hela vårt land och den fullständiga samdrägt, som i denna sak råder emellan de båda folkvalda stånden sinse..:ellan samt mellan dessa stånd och regeringen utgör, tillsammans med hela nationens stämning, en borgen för att det nu blifvit till en sanning, att frågan icke kan falla. På riddarhuset gjorde det värdiga sätt, hvarpå h. exc. justitiestatsministern uppträdde, den enkla, sannt parlamentariska, från alla floskler och all bombast fria vältalighet, som han i sitt, klart och energiskt bevisande föredrag utvecklade, ettisanning gripande intryck. Hans bestämda och otvetydiga förklaring, att regeringen icke kan anse ett förslag, som enhälligt hyllas af de folkvalda stånden och med värma omfattas af landets allmänna mening, såsom verkligen och definitivt förkastadt, äfven om det med en ringa majoritet skulle för ögonblicket afslås på riddarhuset och i presteståndet, hvilket tydligen innebär, attregeringen i sådant fall genast ånyo ärnar framlägga detta förslag, borde bringa äfven de mest omedgörliga till någon besinning och förmå dem att afstå från det vådliga sträfvandet att nu drifva sakerna till sin spets, utan någon utsigt att i verkligheten uppnå något annat resultat, men deremot med alla möjliga chancer för att framkalla en tid af agitation, oro och förbittring, hvartill man icke i vårt land sett något motstycke och hvars följder för framtiden kunna vara oberäkneliga. Under gårdagens debatt låg den reformvänliga sidan oändligt öfver, så väl om man till sin betydenhet väger personerna som på denna sida uppträdde, som om man gifver akt på den värdighet, moderation och parlamentariska takt, hvarmed detta skedde. Med undantag af den åldrige excellensen Ihre, som från sin landtliga stillhet kommit enkom hitupp, för att yttra några enkla och allvarliga ord om vådorna afreformeri demokratisk riktning, hvilka ord endast buro vittne derom att den vördnadsvärde gamle allsicke lagt märke till, huru förhållandena förändrats och nationen utvecklat sig på de decennier, som förflutitsedan han lemnade det offentliga lifvet — yttrade sig förslagets öfriga motståndare hufvudsakligen i sådana pathetiska exklamationer, som tillhöra ea alldeles egen art af riddarhusvältalighet och som svårligen skulle kunna förekomma i någon annan representativ kammare, ja som ganska visst skulle undergå en högst väsentlig förändring, om s-mma personer, som mest deri excellera, skulle inflyttas uti en verklig folkrepresentation. Förslaeets motståndare föllo understundom helt oförhappandes ur sin roll såcom ifriga och demokratiska vänner af representationsreformen, såsom då grefve Gösta Posse ) med allt det djup i rösten, hvaraf han var mäktig, profeterade, att den tid kunde vara kommande, ?då man äter ville gräfva oss (vi Riddarhuset eller Rikets Ständer?) upp af jorden? ; eller då friherre Klinckowströms förklaring, att förslaget vore förkastligt derföre att det utplänade adeln såsom politisk institution, helsades med bravorop. Man kan af dylika tecken temligen klart sluta, huru mycket allvar finnes deri. när man från den sidan talar om andra och bättre reformförslag. den reformvänliga sidan var friherre Spreogtportens lugna förklaring, att svenska adeln nu nalkades slutet af sin politiska mission såsom stånd och att detta borde ske på ett värdigt sätt, af en gripande effekt. Ett lifligt intryck gjorde äfven slutet af grefve af Ugglas föredrag samt friherre Liljencrantz erinran derom, att vår riksdagshistoria vittnar att konungamakten för det goda den vill göra, för de nyttiga reformer ) Samme herre, som uttröttat mer än en tidningsredaktion med långa tal om representationsförslagets förträfflighet och om nödvändigheten att för densamma väcka en agitation i den allra största skala.