Aftonbladet – 5 december 1865, sida 2

Det är mitt lif nu?, svarade hon, och jag kan inte lefva för något annat.? Så hade sakerna gått en tid, då Beatrice en morgon vaknade med häftig hufvudvärk och plågor i hela kroppen. BSkall jag bli sjuk?? tänkte hon med ett slags fasa. Hon tvang sig till att stiga upp och kläda sig, men mera förmådde hon ej. Sjukdomen hade verkligt gripit och besegrat henne. ?Skicka efter en doktor?, befallde hon sin kammarjungfru. YHvilken doktor, miss? frågade flickan, bäfvande för hennes feberheta blick. Den första John kan få rätt på. Jag är sjuk, mycket sjuk.? Hon sjönk tillbaka i stolen, skälfvande och matt. Läkare öfverflöda i London. En bodde i huset näst intill, och han var händelsevis hemma. Han kom, — det var en man med fint och skarpsinnigt utseende, hvilkens yttre genast ingaf Beatrice förtroende. Han satte sig bredvid henne, kände på pulsen, gjorde henne några frågor och anbefallde blott en sak — lugn. ?Ni bar varit orolig och arbetat alltför ifrigt på den sista tiden?, sade han, icke i frågande form, utan tagande saken för afjord. Det finns blott en bot för er nu — ögonblickligt och fullkomligt lugn.? ?Men jag kan icke hålla mig i lugn?, svarode Beatrice feberaktigt, jag kan det verkligen inte. Jag har en rättegång, en högst vigti rättegång, som jag måste följa med. Ni finner säledes att jag ej kan hålla mig i Jugn.? Jag finner, svarade doktorn, ?att ni skall it ga till sängs i morgon, och att det skall bli fysiskt omöjligt för er att följa med någon rättegång, den må vara hur vigtig som helst. Derföre räder jag er att ge